Svenska banor

Detta är fjärde texten om min utflykt den 27 juni 2024.  Länkar till alla finns längst ned i detta inlägg.

Österäng och öster om Österäng

Oftast innebär mina cykelturer längs med befintliga eller tidigare järnvägar en evig radda av täta stopp.  Därför är det en riktigt skön omväxling då jag får tillfälle att blåsa på längs vägarna.  Så gjorde jag denna dag på landsvägen från Forshem till Österäng.  Nej, det är inte särskilt långt, en 5 km eller så, men det kändes likaväl bra.  Förresten var det en trevlig väg med lagom mycket trafik.

Till Österäng kom jag alltså västerifrån och svängde in på det som hette Stationsvägen (eller var det Stationsgatan?).  Det verkade ju rimligt om jag ville till järnvägen.

Har man redan tidigare åkt tåg på Kinnekullebanan, känner man genast igen det tidigare stationshuset när man ser det.  Dess blå färg är trevlig och det finns detaljer på tomten som skvallrar om husets historia.

Det är nästan så att vägen ger intryck av att ha varit järnväg, men jag har svårt att se att det skulle vara så.  Något stickspår, möjligen, men härifrån har väl inte gått någon bibana någonstans?

Uthuset till vänster på bilden nedan, har för länge sedan varit avträde.  Det ser man nämligen från tåget, då två dörrar (som inte syns på bilden) har skyltar rubricerade ”män” och ”qvinnor”.

Här är själva stationshuset från gatusidan.  Jag utgår från att det är kraftigt omgjort.  Ska jag vara ärlig är det inte särskilt snyggt.  Arkitekten kan ha varit en lekman som inte nått hela vägen, så att säga …

Från östra sidan, där stationsplanen ligger, ser huset ut så här:

Jag hade ju stressat en del för att hinna hit i tid till tåget, så bilderna ovan är tagna i efterhand.  Att i brådskan få till en god fotovinkel, var lättare sagt än gjort.  Jag tror emellertid inte att det finns någon självklar plats att fotografera tåg från inne i Österängs samhälle.

Här stod jag i ett oväntat smultronsnår alldeles intill en plankorsning med bommar öster om hållplatsen.

Kunde det duga? funderade jag.  Nja, det kändes bara sådär och förresten stod jag lite för nära spåret.  Jag vill ju inte skrämma vare sig lokföraren eller mig själv.  Vid det här laget visste jag inte om tåget skulle stanna på hållplatsen eller fara förbi i 40 eller så.  (Kinnekullebanans tåg har ju stoppknappar ombord och plåtstinsar på hållplatserna, så man stannar inte om det inte behövs.)

I stället hamnade jag på ett annat knepigt ställe, egentligen kanske ännu sämre, och såg Y31-1412 som tåg 3334 stanna till i en halv minut eller så.

Jag traskade upp på plattformen och insåg att den där träsoffan jag sett i Forshem hade en kollega i Österäng.  Som på alla hållplatser och stationer i Västtrafiks område fanns här en elektronisk avgångstavla och en hållplatskur.

Det är lite kul med de där avgångstavlorna, för jag misstänker att de är väldigt dyra i inköp.  Räcker 100.000 kr?  Ändå har man alltså satt upp dem överallt.  Till och med i Mollaryd och Torpåkra – som det finns principbeslut på att Västtrafik ska stänga om några år – installerade man sådana för två, tre år sedan.

En hållplatskur är förmodligen också dyr, för den köps helt säkert in enligt kontrakt efter upphandling.  (Man kan tycka att vilken sockenförening som helst skulle kunna snickra ihop den för ett fyrsiffrigt belopp.)  Även sådana finns i det närmaste överallt.  Vare sig två personer eller trettiofem brukar vänta på tåget, finns det en hållplatskur som för blyga svenskar blir trång redan när tre stycken klämmer sig in där samtidigt.

Innan jag lämnade Österäng, fotograferade jag en tegelbyggnad som är för stor för den här lilla orten.  Alltså drar jag slutsatsen att den har tillkommit i en annan tid, då det fanns mer omfattande verksamhet här.

*

Mitt nästa stopp skulle bli intill en plankorsning som jag sett på både karta och flygbild.  Ändå gjorde jag – som ju gillar kartor – bort mig och kom på orätt plats i världen.

Järnvägar och tåg kan fotograferas på stationer och hållplatser.  Det har alltid ett intresse i sig.  Man kan också beskåda dem i olika slags miljöer.  Nu ville jag ha lite natur, öppen mark, gärna växande gröda.  Lantmäteriets digitala karta visade en väg som korsade järnvägen i sådan omgivning.  Flygbilden höll med om att det borde vara just vad jag önskade.  När jag denna eftermiddag cyklade på landsvägen österut från Österäng, såg jag på håll kryssmärken som visade den där platsen jag hade sett ut.

Min tryckta karta visade också en väg, om än en dålig väg, som korsade järnvägen där.  Men vad jag inte tänkte på, var att kontrollera huruvida min tryckta karta visade exakt samma väg som den jag sett online.  Halvvägs mellan småhållplatserrna Österäng och Äskekärr tog jag alltså av enligt kartan och tyckte att det var trevligt att vika av från allfarvägen.  Att vägbommen inte ens var låst, gjorde saken än bättre.

Men så var det ju det där med att läsa kartan noga.  När jag nådde järnvägen var det inte alls i sällskap av några vidsträckta åkrar.  Blandskog var det, vilket kartan också bekräftade med vit färg i stället för gul.

Jag kan inte påstå att det var direkt fult.  Tvärtom var det rätt charmigt med en gammal träbro över en liten å.

En grind stod öppen för passage av spåret.  Med lite möda skulle den gå att stänga om lantbrukaren hade kreatur på bete.  Men, som sagt, ett tåg mot bakgrund av öppna fält kommer ingen att någonsin se här.

Tidigare under våren och försommaren hade jag sett en massa orienteringstävlingar på tv och suckat över deras misstag.  ”Jag skulle ha gjort det sååå mycket bättre!” tänkte jag då.  ”Varför fortsatte jag inte orientera?  Jag hade kunnat bli världsmästare.”

Nu suckade jag över mitt eget oförstånd och självförtroendet fick sig en törn.  Men tåg 3351 fick ingen törn utan kom som det skulle.

Aningen tillfredsställd blev jag åtminstone av att se att det var samma Y31 nr 1413 som jag rest med ett par timmar tidigare.  Min beräkning av att den vagnen borde ha hunnit lagom till Laxå eller Hallsberg för att vända och ta denna tur, var helt riktig.

Tåget susade förbi, passerade järnvägsbron över samma å som jag tagit plats intill, och försvann västerut.

Själv korsade jag spåret och försvann österut.  Mitt nästa mål var Äskekärrs hållplats, där jag inte ämnade se något tåg.

Om denna resa med cykel och tåg den 27 juni 2024, berättas i åtta delar:

1. I Kinnekulles skugga (Ljung–Herrljunga–Hällekis)
2. Gössäter
3. Forshem
4. Österäng och öster om Österäng
5. Äskekärr, Bredsäter och Svaneberg
6. Lugnås–Mariestad
7. Mariestad–Lidköping–Herrljunga
8. Herrljunga