Svenska banor

Gössäters station

Detta är andra delen i en serie blogginlägg om min utflykt den 27 juni 2024. Länkar till alla finns längst ned i varje.

Järnvägarna i Skaraborg har varit många.  Med undantag för Västra stambanan (Stockholm–Göteborg), dåvarande Södra stambanan (Falköping–Nässjö–Malmö) och den udda fågeln Skövde–Karlsborg, byggdes alla smalspåriga.

Några av smalspåren blev förr eller senare breddade, medan andra lades ned.  Kring Kinnekulles norra ände var banorna extra intressanta.

Jag har nog vetat på ett ungefär hur järnvägarna gick där, men nu var jag tvungen att sätta mig in i saken.  Här bifogas därför en karta över den intressanta triangeln som banorna bildade.

Forshem–Gössäter ingick ursprungligen i Mariestad–Kinnekulle järnväg som gick just mellan Mariestad och Gössäter.  Gössäter–Hällekis var en del av Skara–Kinnekulle–Vänerns järnväg från Skara till Hönsäters hamn i nuvarande Hällekis samhälle.  Hällekis–Forshem var i sin tur ena änden av Kinnekulle–Lidköpings järnväg från Forshem till Lidköping.  De två förstnämnda köptes senare upp av Västergötland–Göteborgs järnvägar som hade tagit sig från Göteborg till Skara och ville vidare till Mariestad. 

Visst låter det härligt komplicerat?!

Om jag nu ändå skulle cykla från Hällekis till Forshem, och eftersom tidtabellen ändå medgav det, kunde jag ju förstås inleda min exkursion med en avstickare till Gössäter.  Det verkade inte lika komplicerat.

Jag tråcklade mig fram genom Hällekis yttre omgivningar och tog av in på en charmig liten skogsväg i samhällets östra del.

Via denna och ännu en biväg, kom jag in på en spikrak väg som alldeles självklart var en tidigare järnväg.  Det var liksom ingen tvekan.

För denna dags senare avsnitt, hade jag sökt i min kartsamling och plockat med mig omväxlande gröna och blå kartor från Lantmäteriet.  (Att de gröna terrängkartorna i 1:50.000 och de blå i 1:100.000 inte säljs längre, är inget annat än skandal, ur informations- och beredskapsperspektiv.  Tryckta kartor SKA finnas, hur digitaliserat samhället än är.)

Här följde jag en karta som jag skrivit ut för jämnt ett år sedan, inför det årets Kinnekulleresa.  Det var en bra karta, men skalan var så stor att jag höll på att tappa bort mig.  Med ens var jag i Gössäter nästan utan att jag visste hur det hade gått till.  Svisch, bara, så kort var sträckan från Hällekis.

Det forna stationsområdet i Gössäter var lätt att identifiera.  Det finns inget annat än stationsområden som ser ut så här.  Någon gammal byggnad, ett till synes omotiverat obebyggt, avlångt område, och en liten väg som varken är tätortsgata eller landsväg …

Här gick alltså smalspårig järnväg i tre riktningar.  Söderut gick den mot Skara.  Norrut delade den sig strax mot dels Hällekis och Hönsäters hamn, dels österut mot Forshem.  Och visst var det spårvidd 891 mm, tre svenska fot.  Det syns ju tydligt, eller hur?

Lastkajen syntes också tydligt.  För ett par år sedan besökte jag Tumleberg – också en gammal järnvägsknut som hade spår i tre riktningar – och likheterna var många.  Samhället hade en lekplats och en nedlagd bangård, men mycket mer såg jag inte.  Lastkajen var det mest påtagliga tecknet på järnvägshistorien, Gössäter precis som i Tumleberg.

Kunde detta vara det gamla stationshuset?  Det trodde jag när jag var på platsen, eftersom byggnaden ser ut precis som stationshus gjorde, med de två flygelgavlarna.  Men nej, Gössäters stationshus är rivet, läser jag på andra ställen.

Här är byggnaden från norr:

Vad nedanstående byggnad har för historia vet jag inte.  Men nog ser den väl för stor ut för att ha uppförts i en nutida småort?

*

Enligt kartan gick det att ta sig på den nedlagda banvallen också österut.  Förvirrad av endera kartskalan eller något annat, hamnade jag först framför stängslet till en kohage.  Tjugo meter därifrån stötte jag äntligen på banvallen.  Den var fullt cyklingsbar!

I alla fall i någon kilometer gick det att cykla på banvallen.  Sedan korsade den landsvägen och därifrån föreföll det inte vara lätt att tränga igenom grönskan.

Eftersom jag hade ett tåg att passa i Forshem, fattade jag beslutet att avvika från den rätta vägen och ta mig vidare på tråkigt modern landsväg i stället.  Just här träffade jag även på Sjöråsån med tre broar.  Den första syns inte i bakgrunden av nästa bild (som jag först trodde).  Där ser man däremot banvallen för det nedlagda smalspåret Gössäter–Forshem.  Ån viker i själva verket av till vänster i bild och rinner inte under banvallen förrän en god bit därifrån.

Landsvägen har en någorlunda modern bro och strax intill har någon för länge sedan uppfört en skönare version.  För en nedlagd landsväg, månntro?

När jag en stund senare kunde beskåda banvallen från så att säga andra hållet, blev jag än mer belåten med mitt beslut.  För här verkar det inte direkt roligt att cykla, eller hur?

Men då var jag alltså redan framme i Forshem, om vilket jag skriver mer nästa gång.

Om denna resa med cykel och tåg den 27 juni 2024, berättas i åtta delar:

1. I Kinnekulles skugga (Ljung–Herrljunga–Hällekis)
2. Gössäter
3. Forshem
4. Österäng och öster om Österäng
5. Äskekärr, Bredsäter och Svaneberg
6. Lugnås–Mariestad
7. Mariestad–Lidköping–Herrljunga
8. Herrljunga