Svenska banor

Detta är femte delen i en serie blogginlägg om min utflykt den 27 juni 2024.  Länkar till alla finns längst ned i varje.

Äskekärr, Bredsäter och Svaneberg

Livet består av prioriteringar och Äskekärrs hållplats prioriterade jag bort.  Det vill säga, jag prioriterade bort att beskåda något tåg där.  Det kanske var synd, för till skillnad från Österängs knepiga eller obefintliga fotovinklar, skulle det nog gå att göra något bra i Äskekärr.

Orten ligger utslängd på slätten och är väl inte ens en by.  Om här fanns en genuin by, försvann den sannolikt med skiftet.  Jag skulle tro att Äskekärr är mest känt som den där platsen på vilken det gärna tas genrebilder av Kinnekullebanan.

Det är nämligen ganska puttenuttigt gulligt här.  Vem som har byggt väntkuren vet jag inte, men den har en slags personlighet som Västtrafiks egna saknar.  Utsmyckningen runtomkring är också fin.

Plattformen är grusad och till landet i fjärran sträcker sig spåret:

För andra gången denna dag påträffade jag den gäckande, nästan suggestiva, skylten ”Här slutar allmän väg”.  Liksom senast kom jag cyklande från den vägen utan att ha märkt att den var av icke-allmänt slag.

*

Jag cyklade vidare i en liten krok, hade redan korsat järnvägen söderut, korsade den därpå norrut och for vidare på landsvägen.

I ett Skaraborg som är smäckat med småsocknar och kyrkor i varje by, såg jag inte så väldigt många av dem denna dag.  Nej, i själva verket blev de nog bara tre, vilka jag har markerat på kartan.  Härnäst skulle jag titta inom Bredsäters kyrka.

Det var ju det där med mina vattenflaskor.  Så här dags hade himlen börjat klarna, vilket jag uppskattade.  Klockan närmade sig 16 (centraleuropeisk sommartid) och den där solkrämen som jag för säkerhets skull satt på mig, hade inte behövt göra mycket arbete.  Men varmt hade det varit och de 26 grader det varit hittills, steg under de närmaste timmarna till 29.  Något dygn senare skulle delar av inlandet rentav få en tropisk natt.  Det gör mig inte det minsta, bara jag har vatten att dricka.  (I väskan fanns även en påse chips, vilket är bra att komplettera med för saltets skull.)

”Bredsäter”, det lät som en storslagen herrgård med anor från medeltiden och behov av en storslagen sockenkyrka för alla torpare och inhysingar.  Åtminstone utifrån var Bredsäters kyrka fin men inte särskilt stor.

Med min tomma vattenflaska i hand, promenerade jag in på kyrkogården.  Det var knappt att jag vågade gå på de prydligt nykrattade gångarna.  Samtidigt vet man aldrig vad som döljer sig under de till synes orörda gräsytorna.  De kan faktiskt vara gravplatser och människor kan ha blivit gravsatta där för bara några decennier sedan.  (Gravrätten varar i 25 år och om ingen vill sköta graven efter det, har församlingen rätt att ta tillbaka graven.  Skeletten får förstås ligga kvar, så även om det inte finns någon gravsten eller plantering, kan man ju visa vördnad genom att inte hoppa omkring ovanpå sina syskon.)

Kyrkporten var låst och ingen mer än jag tycktes finnas i närheten.  Visserligen fanns det en allmän kran för envar att använda till gravskötsel, men innehöll den kontrollerat dricksvatten?  Det visste jag inte.  Jag har ett par gånger utan att tveka druckit ur bäckar med icke-kontrollerat vatten och inte mått illa av det.  Att jag ändå inte fyllde på förrådet här, visar nog bara att det inte var någon större kris, utan att jag mest babblar på om saken för att göra mig märkvärdig …

Jag for alltså vidare någon kilometer.  Det där missade tillfället att fotografera tåg bland växande åkrar, tänkte jag nu ta igen.

Det blev lite så där med den saken.  Även om jag stod mitt i det brukade slättlandskapet, var det inte mycket av gröda.  Snarast hade man nyligen skördat ensilage där.

Hit kom tåg 3306 (Y31-1417) farande i full fart.  Jag säger full fart inte för att jag tror att motorvagnen hade sin högsta tänkbara hastighet, utan för att det gick på ett kick för den att dyka upp i skogsbrynet och nå min utsiktsplats.  Tvåhundra meter eller så öster om mig fanns en plankorsning med ljudsignaler, men det var knappt att jag hann höra klockorna innan tåget syntes.

Sedan gick det som sagt i ett huj innan tåget var i höjd med mig.  När jag ett par timmar senare satt på ett tåg som gick förbi här, noterade jag mycket riktigt att det accelererade ganska bra in på den här sträckan och gick – för att vara på Kinnekullebanan – väldigt snabbt.

Jag befann mig nu på Svanebergs ägor.  Svaneberg ser ut att vara ett gammalt gods och att döma av ekonomibyggnaderna, har man hottat upp fastigheten till att bli ett modernt jordbruk.  Det är väl bra, så att inte alltsammans står och förfaller. 

Till Svaneberg kan man ta sig samma väg som jag hade stått på en stund.  Det är en liten väg med ”genomfart förbjuden” och bara kryssmärken för att varna vägtrafikanterna.  Alternativet strax intill var en aningen större väg, med en plankorsning av modell CD (ljussignal och ljudsignal men inga bommar).  Sådana korsningar har sin egen lilla charm.

Mellan dessa vägar låg även ett stationshus vars existens tidigare hade gått mig helt förbi.  Men jodå, det fanns för länge sedan en station Svaneberg.  Det är inte helt lätt att se att det är så stationen hette, för på de lättast sedda sidorna står endera något helt annat eller ingenting.

Bilden ovan är från gårdssidan.  Bilden nedan visar framsidan, men är en kraftigt beskuren bild från stora landsvägen norr om järnvägen.

Härifrån var det inte långt till Lugnås stationssamhälle.  Mina upplevelser där återkommer jag till nästa gång.

Om denna resa med cykel och tåg den 27 juni 2024, berättas i åtta delar:

1. I Kinnekulles skugga (Ljung–Herrljunga–Hällekis)
2. Gössäter
3. Forshem
4. Österäng och öster om Österäng
5. Äskekärr, Bredsäter och Svaneberg
6. Lugnås–Mariestad
7. Mariestad–Lidköping–Herrljunga
8. Herrljunga