Detta är sjätte delen i en serie blogginlägg om min utflykt den 27 juni 2024. Länkar till alla finns längst ned i varje.
Skylten ovan möter besökaren vid infarterna till Lugnås samhälle. Det var en förvånande skylt, ty jag har inte sett tätorten benämnas med annat än ”Lugnås”. Däremot har den sin poäng, ty samhället Lugnås ligger inte i Lugnås socken. Samhället har säkert bildats efter järnvägsstationen som av någon anledning fick namnet Lugnås. Och då är man i Björsäters socken. Lugnås socken, däremot, omfattar det underliga Lugnåsberget med omnejd och dit är det flera kilometer från Lugnås station … eller hållplats.
När jag gjorde den där kartan ovan, inför mina texter om hur jag cyklade mellan Hällekis och Mariestad, hamnade jag i ett dilemma. Skulle jag markera Lugnås som hållplats eller station? Båda alternativen tycktes mig felaktiga.
Om någon har skrivit en uppsats om begreppet ”järnvägsstation”, skulle jag gärna läsa den. Ordet har inte längre någon formell betydelse i Sverige, men jag försöker själv att vara konsekvent. För mig kan persontåg stanna vid hållplatser och stationer. Hållplatsen ligger vid spåret och saknar växlar. Stationer har växlar, så att man till exempel kan låta rälsfordon mötas. Att man för närvarande aldrig bevakar stationen och det i nuvarande läge inte kan utföras några tågmöten där, förändrar inte saken. Mariannelund och Horred är således stationer i mitt språkbruk. Borgstena – som numera har planenliga tågmöten nästan dagligen – är en station och var det redan före upprustningen för några år sedan, ty där fanns växlar även då.
Även om det bara finns en växel, tycker jag att man kan kalla det station. Därför skrev jag för flera år sedan ”station” om Hult som bara har en ensam liten växel. För även om två tåg inte kan komma in på varsitt spår och gå vidare i varsin riktning, kan man växla in ett fordon på stickspåret och sedan växla ut det på huvudspåret igen.
Med detta sagt borde jag vara konsekvent och kalla även Lugnås för ”station”. Där finns nämligen ett sidospår.
Jag kom dit på eftermiddagen denna dag och får väl erkänna att jag hade sett fram emot platsen. Under mina tidigare genomresor hade jag noterat att man pyntat ganska elegant på stationsområdet i Lugnås samhälle. Ja, bilderna därifrån skulle kunna duga i vilken turistbroschyr som helst.
(Om man inte tycker att bilderna duger, är det fotografen det är fel på och inte motivet. Välkommen att resa dit själv och skriv ett reportage om det idylliska Sverige för läsare i Tyskland eller Amerika!)
Ska man klaga på något, är det väl att den lilla bodens namnskylt försöker se ålderdomlig ut men inte lyckas. Det är liksom fel typsnitt … och borde det inte vara stavning med fv endera i både över och havet eller i inget av orden?
Personligen har jag två påtagliga erfarenheter av Lugnås, varav ingen har med järnvägen att göra. Den ena är att jag fler gånger under tidigt 90-tal besökte Mariestads astronomiska klubb (MAK) som har sitt observatorium en bit härifrån. Den andra är att jag var på skolresa till kvarnstensgruvan i Lugnåsberget. Ska jag vara ärlig är väl den senare ett större turistmål än den förra.
Vad man nu gjort här på stationen (?) är att på en kapad spårsnutt ställa upp en gammal vagn med två kvarnstenar. Om jag hade varit lite mer koncentrerad, hade jag helt säkert riktat kameran närmare den vagnen än på förrförra bilden och nästa:
Som bilderna nog visar, har man även ramat in idyllen med blomster och små buskar, så att det ser ut som en rätt trevlig mikromiljö där en sån som jag skulle kunna ligga i solen och lösa korsord och äta praliner.
Jag kom i samspråk med en familj här. De kom gående som vore de på skön promenad i sommarvärmen. Som jag tolkade det, utgjorde de mor och far och son, men sådant kan man aldrig vara säker på. Barnet uttryckte stolthet över sin cykel och hyste visst intresse för min. Ja, han var rentav imponerad av att jag hade bara två hjul på min cykel, för själv hade han stödhjul på sin.
Min tolkning av kartan sade att Lugnås var ett inte helt litet samhälle. Då borde det på orten kunna finnas utspisning i någon form. Familjen var såväl artig som tillmötesgående och pekade ut vägen till butik och pizzeria. Min kommentar om att jag kanske skulle kunna köpa en glass och fylla på vattenförrådet där, fick barnet att skina upp igen.
– Köpa glass! utropade han och slängde en försiktig blick på föräldrarna.
– Jag har just fyllt frysen med glass hemma, meddelade mannen leende. (Och han sade det mer till barnet än till mig.)
Jag förklarade att jag först skulle fotografera tåget och sedan ta den där glassen och vattnet. Således placerade jag mig strategiskt på gräsmattan som förefaller vara av parkytetyp men mycket osynligt övergår i järnväg. En intressant modell, sannerligen, men det bidrar till charmen.
Tåg 3355 anlände, i form av Y31-1417. Det fordonet hade alltså bara varit i Mariestad och vänt.
Familjens planlösa promenad visade sig inte vara så planlös, ty när tåget lämnade plattformen, hade mamman (om det nu var det hon var) farit med. Jag tog några bilder på den blåmålade Itinon när den passerade, innan jag kunde ägna mig åt förplägnaden.
*
I den byggnad som låg granne med E20 var det lite otydligt vilken dörr som ledde vart. Man sålde Klings glass och toaletten kostade 10 kr, det läste jag mig till, men var man gjorde vad … nej, det framgick dåligt. Alltså tog jag första bästa dörr och hamnade i en pizzeria. Pizzabagaren själv hängde genom fönstret och när jag frågade efter glass, anvisade han mig till ”hörnet”. Att fylla på min 1,5-litersflaska fanns det emellertid goda möjligheter till, så strax visste jag att jag skulle överleva resten av dygnet.
Jag gillade namnet på lokaliteterna. ”E3-baren”, det minde om forna tider, då europavägen mellan Göteborg och Stockholm hade just nummer 3. Det minner också om moderna tiders E3-Prijs Harelbeke, som är en vårklassiker i Flandern (och faktiskt, lär jag mig i detta ögonblick, fick namn efter dåtidens europaväg 3).
I butiken på hörnet – som var någon sorts mindre närbutik – köpte jag min glass. Efter hastigt övervägande blev det en M-400. Vad annars köper man i trakten av Mariestad, liksom? (För de läsare som eventuellt inte är bevandrade i den skaraborgska glasstillverkningens historia, infogar jag att glassen skapades och fick sitt namn till Mariestads 400-årsjubileum.)
– Vill du ha kvitto? frågade mannen i kassen.
– Ja, tack, svarade jag (som jag nästan alltid gör, ty det finns småbutiker som fuskar med kvittona). Jag måste ju komma ihåg mitt besök i Lugnås.
Han såg ut att ha en ganska tråkig dag på jobbet och hade dittills betjänat mig som en kund av tusen, men nu sken han upp.
– Du får rama in det och sätta upp det på väggen! föreslog han.
– Ja … om det nu inte är ett sånt där kvitto som bleks med tiden, sade jag med en låtsad suck. Jo, det finns såna kvitton, som man inte kan läsa efter några år för att texten försvunnit, förtydligade jag eftersom han inte alls tycktes känna till fenomenet.
– Då får du komma hit och köpa en ny glass, sade han.
– Det var ett bra förslag. Jag får alltså komma till Lugnås vart tredje år eller så för att köpa glass och få ett nytt kvitto, konstaterade jag.
Glassen smakade lika gott som vanligt – M-400 är en av de bästa i sortimentet, kanske min allra främsta favorit – och jag åt upp den med så god hastighet man kan utan att direkt stressa.
Jag kan inte påstå att jag hade ont om tid, men den var inte heller obegränsad. Min plan var att komma hem igen före natten (även om jag hade gjort vissa praktiska förberedelser utifall att jag skulle bli uppehållen) och då var tåg 3335 från Mariestad kl. 18:07 sista möjligheten. Nu var klockan 16:50 eller så. Kortaste vägen till Mariestad var 11 km, men den var i form av E20 och jag tänkte inte precis cykla längs en europaväg. Någon kilometer, möjligen, men inte mer. Roligare kan man ju ha. Vad jag kunde se fanns det ingen cykelbana parallellt med huvudleden, så jag fick vända mig till småvägarna nordväst om denna. Jag gjorde en uppskattning utifrån kartan.
– Det ser ut att ta 30 minuter, så i verkligheten är det nog 40, sade jag till mig själv.
Det var en god uppskattning. Effektiv tid tog det någon minut mer än 40 från centrala Lugnås till Mariestads station, men inte 45.
*
Det blev en mycket trevlig cykeltur från Lugnås till Mariestad. Ja, en varm sommardag var den så trevlig att jag kan rekommendera den till vem som helst som har någon timme över.
Lugnås samhälle lämnade jag på en gata som går nästan parallellt med järnvägen precis norr om denna. Den var kanske inte så upphetsande. En liten avstickare gjorde jag till Prästkvarn som är någon sorts mindre by där det såg logiskt ut att det kunde ha legat någon gammal station. Så är det nog inte, men jag svängde förbi som hastigast.
Eftersom jag fortfarande var väldigt nära E20, cyklade jag hundra meter extra. Fanns det någon cykelbana längs E20? Nej, inte här heller, konstaterade jag och vände tillbaka.
Jag hann inte långt förrän denna alldeles fascinerande vägvisare mötte mig:
Man väntar sig inte att ha den gula skylten för ”enskild väg” med ett stadsnamn på, men så var det. Det gladde mig och så trampade jag vidare i pilens riktning.
Det var liknande pilar jag sedan följde. Ja, jag betedde mig som en uppsprungen orienterare i en långdistanstävling. Liksom en sådan bara hänger med den snabbare kollegan som kommit ifatt, följde jag skyltarna utan att kontrollera kartan. Det kan ta en ände med förskräckelse för orienteraren som kan bli stående helt vilsen i skogen.
Samma risk löpte jag nu. Orienteraren som hänger på kan vinna medalj på det och för mig var det också ett lyckligt beslut. Snabbt och lätt kom jag fram till Mariestad. I en korsning blev det otydligt, men det kändes uppenbart att vägen till höger borde leda vidare mot staden. Mitt lokalsinne hade alltså rätt och snart övergick de gula skyltarna till moderna cykelvägsskyltar mot ”centrum” och sedan ”resecentrum”. Jag hade kunnat ta ett dussin bilder av kulturlandskapet, men det var faktiskt skönt att strunta i det. I stället rullade jag på, snabbt och lätt på trevliga vägar som löpte mer nedför än uppför. Innan jag visste ordet av, befann jag mig inne i centrala staden.
Därifrån var det inte långt till stationen. Uppför en precis lagom lång och lagom brant backe på kullersten var jag omgiven av folk på uteserveringar och kände mig som cyklisterna i de där belgiska vårklassikerna (fast där kallas underlaget med ett elegantare ord ”pavé”), varpå jag rullade ned till stationen med god marginal till tåget.
Därmed var min långa dag på cykeln över. En del upplevelser, insikter och åsikter återstod emellertid. Jag får återkomma till dem, ty det vore inte likt mig att lämna ord oskrivna, eller hur? :)
Om denna resa med cykel och tåg den 27 juni 2024, berättas i åtta delar:
- I Kinnekulles skugga (Ljung–Herrljunga–Hällekis)
- Gössäter
- Forshem
- Österäng och öster om Österäng
- Äskekärr, Bredsäter och Svaneberg
- Lugnås–Mariestad
- Mariestad–Lidköping–Herrljunga
- Herrljunga
Kommentera