I den lilla staden på slätten hade järnvägen funnits i över hundra år. Ja, staden hade till och med varit järnvägsknut, men den eran var nu sedan länge förbi. Inte ett enda litet tåg gjorde längre uppehåll på den gamla stationen som numera var ett onödigt hinder för järnvägstrafiken som måste bromsa in vid stadens vägpassager. Under den första augustiveckan rullade i sakta mak tågen förbi på den enkelspåriga banan och avbröt bara tillfälligt strömmen av marknadsbesökare som ville passera spåret. Och det var en strid ström, ty den lilla staden huserade hela landets största stadsmarknad.
Men så hände något med järnvägen. Där gick inga tåg längre. Marknadens tiotusenden behövde inte hejda sig vid spåret utan mumsade chokladbollar och bar hem onödigt krafs utan att lyssna efter ljudsignaler eller rälssus. Var också stadens andra järnväg nedlagd?
Nej, skenet bedrog. Tittade man noga (och det gjorde man om man tyckte om järnvägar), såg man både bana och station förändras i grunden.
En sommar stod därför stationsområdet skinande fräscht och blankt, perrongerna var nygjutna och målade, ett oanat dubbelspårs räls och makadam glittrade i solskenet (ty det är alltid solsken under marknadsdagarna). Men tågen? Nej, deras lyktor lyste enkom med sin frånvaro.
Så kom sommaren tjugohundratretton. Och se -- nu kom tågen! Inte var de få heller, de sträckte över slätten i stora flockar, varje timma kom de. Från tidig morgon till sen kväll stannade tågen: släppte av passagerare, plockade upp passagerare, betedde sig på det hela taget som hade de aldrig gjort annat än stannat vid Skänninge station.
Ja, för det är förstås Skänninge som detta handlar om. En av Sveriges mindre städer, med bara några tusen invånare, har sedan april i år fått status som station vid Östgötapendeln. Med nio minuter till Motala och sex till Mjölby har hela trakten knutits samman till ett enda helt. Det är faktiskt riktigt häftigt...
Så här såg det ut i Skänninge i går kväll, den 6 augusti 2013 (som råkar vara dagen innan marknaden börjar).
Norrut, mot Motala till, härskade de röda ljusen, som brukligt är vid järnvägar. Men en enda grön lykta visade att något var på gång...
Och så kom det in, ett X61 från Mjölby.
Visst är det fint! Fast inte så vackert som tåg sett kanske.
Och sedan har lugnet inte hunnit återvända, förrän det kommer ett likadant tåg från andra hållet.
Det mörknar tidigt i augusti, och innan klockan hunnit bli tio (sommartid, förstås), kommer ett godståg genom sommarmörkret. Syns det? Det hörs i alla fall.
(För den som tältar 100 meter från det nya dubbelspåret, finns det många godståg att lyssna till, var så säker.)
*
Min resa till Östergötland i augusti 2013 skildras i fem inlägg:
- En afton i Skänninge
- De orangea spårvagnarna
- Tågbyte på Vikingstad station (och några ställen till)
- Skylten i Vikingstad
- Från Skänninge till Väderstad – en resa med falska stationshus...
Kommentera