När jag den 5 augusti 2014 hade tittat klart på Mjölby station, flyttade jag snart min koncentration till Skänninge. Där har jag tillbringat några dagar årligen i rätt många år nu och på senare tid har jag förstås visat stadens järnvägshistoria mitt intresse.
Så även detta år, så efter att på kvällen den 6 augusti ha umgåtts med goda vänner och bekanta samt lärt känna en ny besökare...
...promenerade jag i väg för att undersöka stadens gamla bangård. Först tog jag en sväng förbi stationen, där det dessa dagar var en strid ström av resenärer.
Föregående bild var tagen från norr. Från öster ser det ut så här, mitt emellan två tåg.
Staden har förändrats mycket under de senaste två, tre åren. Dubbelspårsutbyggnaden mellan Mjölby och Motala är en sådan förändring; landsvägslederna runt staden är en annan. Utsikten norrut innehöll nyligen två centrala vägövergångar och säkert en eller annan plankorsning i fonden. Numera är det så här:
Strax söder om stationsplattformarna står en rostig skylt och minner om forna tider.
Tidigare stationsorter finns nu bara på landsvägsskyltar. Lyckligtvis finns också Skänninge station utmärkt.
På det som delvis är parkeringsplatser, delvis skräpmark, ligger också vad som måste ha varit ett lokstall men nu sysslar med bilplåtslageri.
Om ovanstående bild var tagen från nordväst, är nästa samma byggnad från nordöst.
Strax därefter fann jag en helt oväntad järnvägsövergång.
Här syns hur spåret viker av från huvudspåret.
Detta industrispår var förstås spännande, så jag tog mig för att fortsätta och se vart det tog vägen. Det rann i väg österut, mot industriområdet Östanå.
Snart fann jag en ny växel och spåret delade sig. Ett stickspår vände åter söderut mot rena skrotupplaget.
Inte långt därefter hittade jag en rest av något järnvägsfordon, gömt bakom staket och grindar.
Eftersom jag inte ville klättra över järnstaket denna dag (vad jag än hade kunnat finna där, kunde det ju i varje fall inte slå ett visst äventyr som mötte mig bakom ett staket i Wien för många år sedan – leende tänker jag att mina privata vänner vet vad jag talar om), fortsatte jag rakt fram.
Vad har man forslat här? Och gör man det ännu?
Spåret såg ganska ruffigt ut och eftersom jag inte trodde mig kunna bli överraskad av plötsliga transporter på spåret, vandrade jag vidare längs rälsen.
(Men visst tittade jag mig hela tiden över axeln, så som jag alltid gör när jag vandrar på spår som rent teoretiskt skulle kunna trafikeras. Sådant spårspring är säkert inte formellt tillåtet men vad man än säger i heta diskussionstrådar på Postvagnen, anser jag att det aldrig kan vara orätt och inte bör ses som moraliskt tveksamt att med försiktighet röra sig i fordonslösa spår.)
Jag vet inte vad det är som lämnats kvar på följande bild (berätta gärna!), men det visar hur övergivet spåret var.
Sedan tog spåret helt sonika slut i stället för att fortsätta över nästa gata.
Ganska nyligen har det uppenbart fortsatt här, till nästa del av industriområdet. Makadam och gamla sliprar låg ännu kvar och jag hoppas att banvallen får ligga kvar som ett "spårreservat", om det skulle bli läge för en nyutbyggnad.
Det var i alla fall roligt att se kryssmärke, ljussignal och ett gammalt teknikskåp på platsen. Kanske är upprivningen bara tillfällig?
Eftersom spåret inte fortsatte, vandrade jag på andra vägar åter till stationsområdet. Där hittade jag något mycket modernare, en stoppbock från Ystad, som luktade starkt av 2000-tal och stod i en miljö som präglats av dubbelspårstiden.
Också inkommande Östgötapendel andades moderniteter. Ett tåg ur X60-generationen, med nr 61203.
Jag kunde ju inte heller hålla mig från att kliva upp någon meter och fotografera industrispårets växel. Trots att jag alltjämt var söder om stationen, är detta norra änden av ett tredje spår parallellt med dubbelspåret, sannolikt sett som någon typ av förbigångsspår (även om stora Mjölby station bara ligger några km bort).
Jag återvände till stationshuset. Dess senaste historia är intressant, eftersom det stod tomt, förföll och säkert rentav hade kunnat rivas om inte grannen och stadens förmögnaste invånare hade tröttnat på den fula utsikten. Han tog helt sonika över stationshuset och rustade upp det. Jag tror inte att det finns någon verksamhet i det men i husets fönster finns numera en enklare utställning med bilder och berättelser från Skänninges järnvägshistoria. Av ren glömska tog jag inga bilder av detta, men den nygamla stationshusskylten fotograferade jag...
Det är nämligen så att själva träramen runt skylten är original och härstammar från beredskapstiden då den tyska permittenttrafiken gjorde att man behövde spika för ortnamnet. Man ville ju inte att tyskarna som reste förbi skulle veta var i Sverige de befann sig...
På stationsområdet finns en stor karta över staden och när jag studerar den hittar jag många bekanta platser. Kartan måste vara många år gammal, minst sju, åtta stycken, och visar ett industrispår som var nästan dubbelt så långt som i dag.
Som en lämplig slutpunkt kommer här en bild från dagen efter, som visar hur stämningen var på Skänninge station under dessa dagar i augusti.
Men det finns ju fler städer i trakten – nästa inlägg kommer därför från Motala.
Tidigare inlägg med större eller mindre inslag av Skänninge:
12 augusti 2013 – Från Skänninge till Väderstad, en resa med falska stationshus
10 augusti 2013 – Tågbyte på Vikingstad station (och några ställen till)
9 augusti 2013 – De orangea spårvagnarna
7 augusti 2013 – En afton i Skänninge
Kommentera