Det var i söndags den 27 juli 2014 på Falköping C som jag skulle stiga på västtåg nr 13445 mot Göteborg. Åskvädret hade gjort att tåget var sent och den härjade tågvärden ville förstås få oss ombord så fort som möjligt. Vid min ingång, som var den där med den knepiga hissen, tog det tid.
Först hade någon lämnat hissen i uppfällt läge och då gick det varken att få på barnvagnar (två stycken skulle ombord) eller cykel. Framför mig stod en man som var i sällskap med en kvinna och ett litet barn på 4 år eller så. Mannen körde ner hissen och rullade ombord barnvagnen. Det var en liten vagn och mannen såg helt genomsnittligt frisk ut, så jag blev väldigt förvånad när han körde in vagnen och sedan använde hissen för att höja upp den en meter. Suck, tänkte jag. Där gick ännu en minut...
Sedan var det min tur och jag förklarade för den allt mer stressade tågvärden att jag inte behövde någon hiss, utan tog upp cykeln till sin plats... eller, det gjorde jag inte, för på cykelplatsen hade mannen nyss ställt sin barnvagn.
– Det finns ju ingen annan plats, sade han.
– Tja, ni kanske kan ställa den där, föreslog jag och vände mig mot det vida utrymme som finns mellan entrén och toaletten, där det är tomt så när som på några nedfällbara stolssitsar.
– Fast där ska vi sitta.
Det lät konstigt; varför väljer man den tråkigaste och minst bekväma sittplatsen när man har hela tåget att välja på? Jag insisterade på att min cykel inte kunde stå någon annanstans, utan måste stå just där hans barnvagn stod, och till slut flyttade han bort den.
När jag parkerat cykeln, såg jag mig omkring. Den lilla familjen hade satt sig just där mannen hade pratat om att de skulle sitta: kvinnan och barnet på var sin nedfälld sits, han själv i trappan. Hm, ja, det såg ju onödigt krångligt ut, för det hade bara varit att lämna barnvagnen och välja vilken skön soffa som helst i hela tåget.
Nu kommer det som föranledde rubriken... Det tar en dryg kvart från Falköping till Herrljunga. Under hela den tiden – och jag menar det bokstavligt – satt mannen och kvinnan med var sin mobiltelefon och scrollade på facebooks startsida. Barnet hade en napp i munnen och satt tyst och såg sig omkring. När jag såg åt barnets håll, gjorde det stora ögon och mötte min blick, men utan att säga ett ord. Ska de inte prata med barnet? undrade jag. Eller med varandra?
Tåget bromsade in i Herrljunga och jag förberedde avstigningen.
– Så, sade jag och vände mig till familjen, nu blir det mer plats.
Ingen reaktion.
– Ja, nu kan ni flytta omkring lite här, sade jag.
Kvinnan höjde långsamt huvudet, mötte med glasartade ögon min blick, tittade ned på facebook igen. Mannen satt kvar vid sin mobiltelefon. Barnet såg med stora ögon på mig.
– Nu när jag går av och det blir mer utrymme, kan ni prata med varandra och barnet, föreslog jag tyst med stängd mun så att det inte hördes...
När jag hade klivit av tåget på Herrljunga station talade jag högt för mig själv:
– Finns det såna människor? Finns de verkligen på riktigt?
Kommentera