I söndags den 27 juli 2014 lämnade jag mitt Bed & Breakfast Solhöjden i Bruzaholm. Det var en mycket prisvärd logi i en trevlig egen lägenhet. Inget att klaga på så länge man klarar av att endera ignorera eller bemöta tankar som "Det är inte miljövänligt med tåg som går på diesel och när det inte finns passagerare är det bra att man lägger ner trafiken – jag åker aldrig med tågen." eller rentav "Alla ska göra det som de är bra på; eftersom män är starkare så kan männen jaga bufflar medan kvinnorna sköter om blommorna."
Med cykeln tog det inte många minuter att rulla ned till Bruzaholms station, där jag började med att under sommargröna björkar invänta tåg nr 17667.
Här svänger tåget in på stationen utan att stanna. Det är som synes även denna dag Y31 nr 1403 Alf Hambe som har fått förtroendet att trafikera Bockabanan.
"Det är ju ingen som reser på järnvägen, så varför ska man köra tåg där? Och vem vill ha cykel på tågen, det finns väl inga normala människor som vill ha cykel med sig?"
Är det så de resonerar så har de fel. Bilden från lilla Bruzaholm i söndags, när resenärerna förbereder sig för att resa med tåg 7666 mot Nässjö, är rätt talande.
Tre cyklar, en cykelkärra och fem personer klev ombord denna förmiddag klockan 10.08. Observera att det egentligen bara finns rum för två cyklar på en Itino i Krösatågsdesign, men man löser det, det funkar ändå, med god vilja och glatt humör. Så!
Ännu fler klev av i Nässjö, där jag lämnade spår 1b, ett av de två spårlägen som saknar kontaktledningar (åtminstone tror jag inte att det finns fler) och dessutom ligger bra till för linjerna som viker av österut mot respektive Eksjö-Hjältevad-Hultsfred-Oskarshamn, samt Vetlanda(-Åseda).
Vad skulle jag göra nu? Jag hade varit inställd på att resa vidare mot Västergötland och hade sett ut tre olika tåg från Nässjö. Det hade funnits möjlighet att kliva av morgontåget på vägen och cykla en bit, eller cykla först och stiga ombord med nästa tåg i Hult, men jag var inte på humör för det. Sitta och uggla i Nässjö i över två timmar verkade inte heller roligt, så jag fick ingivelsen att ta en annan väg hem. Jag konsulterade Krösatågens eminenta tryckta tidtabell där alla Krösatåg i norra och västra Småland finns samlade i samma publikation – det ni, Västtrafik! – och skyndade mig genom Nässjö C till spår 8 för att ta ett tåg till Vaggeryd.
(In i resecentret, in i mellanstora hissen, upp en våning, genom övergångstuben, in i pyttelilla hissen med cykeln på högkant, ned en våning, ställa ned cykeln och komma ut ur hissen, runt två smala hörn som leder ut från hissen, över plattformen... Hela tiden med folks nyfikna blickar på sig. Ja, det där att åka tåg funkar för mig men är inte längre enkelt för en nybörjare.)
På spår 8 väntade nu en Y32 på mig, alltså en trevagnars Itino. Jag funderade en stund och kom fram till att min enda tidigare resa med en sådan var på Kinnekullebanan i april. Som bilden visar, har denna motorvagn nummer 1407 och smeknamnet Bruno Mathsson.
Det var faktiskt rätt många som gjorde samma anslutning som jag, från den nordöstra linjen till den sydvästra, från Oskarshamnståget (nåja) till Halmstadståget. Linjerna har en gemensam historia; kanske borde det gå genomgående tåg?
Från min resa med tåg nr 7635 mellan Nässjö och Vaggeryd finns inte mycket att berätta. Av bilder blev det några stycken rätt tråkiga och suddiga saker från stationerna i Malmbäck och Hok (samt det för mig tidigare okända mötesspåret i Stolpen), och dem besparar jag er. Möjligen är det intressant att jag kände att detta är en sträcka som jag skulle vilja utforska närmare, kanske nästa sommar?
Vad jag däremot reflekterade över var att trots att detta var sommarens sjätte färd med cykel på Krösatåget, fick jag nu för första gången betala för cykeln. Tidigare hade tågvärdarna ryckt på axlarna och sagt att, äsch, det är ju så kort sträcka, så det behövs inte. Eller om det blev för krångligt att göra en extra betalning? Jag betalar ju gärna för mig, så alla mina tack var lite halvt hycklande – det är bara bra att det syns i statistiken att tåget utnyttjats! (En cykel på Krösatåget debiteras ungdomsbiljett, vilket ibland är hälften av en vuxenbiljett, ibland nästan lika mycket som en vuxenbiljett.)
Efter en halvtimmes resa stod jag på den omåttligt soliga perrongen i Vaggeryd och visste inte riktigt hur jag skulle fördriva tiden.
Det var ett riktigt trevligt litet samhälle, med små torg, parker, trähusgator och butiker i centrum. Vaggeryd är också ett kommuncentrum (ett av kommunens två), vilket borgar för ett visst mått av service.
Vaggeryd är inte minst intressant som järnvägsknut. Här ligger centrum för det stora Y som utgörs av dels linjen söderut mot Värnamo, dels linjerna mot norr och nordöst (Jönköping respektive Nässjö). Detta Y är ett etablerat begrepp i järnvägskretsar och mycket vältrafikerat. Man diskuterar på stort allvar en elektrifiering, inte minst för den omfattande godstrafiken. Sträckan Värnamo-Vaggeryd-Jönköping är tidvis fullbelagd och utnyttjas av ett stort antal dagliga pendlare. Under mina resor förra sommaren kunde jag bedrövat konstatera att banans bristande standard gjorde att tågen tvingades ligga i 90-100 km/h även på rena raksträckor, där de skulle kunna blåsa på i 140-160 och distansera motorvägen med stor marginal. Så visst borde det vara prioriterat att bygga ut den här sträckan. Och kan man i längden klara sig utan dubbelspår Värnamo-Vaggeryd som ju nu trafikeras av tåg på två egentligen separata linjer?
(Notera att det inte är elektrifieringen som skulle ge en högre hastighet, utan det handlar om banans allmänna standard – även dieseltåg kan gå jättefort om banan tillåter det.)
På denna bild, tagen mot nordöst, viker Jönköpingsspåret av till vänster medan Nässjö ligger rakt fram.
Detta var en glad överraskning, en sparad semafor inställd till "Kör", för en dressin på en normalspårig spårstump.
Jag kan tänka mig att det var så här det såg ut även under semaforernas storhetstid: de stod intill en välskött trädgård med prunkande rosor.
(Huset är Vaggeryds museum och är åtminstone i dag inte direkt knutet till järnvägen.)
Ur en annan vinkel syns här hur spåret mot Jönköping viker av mot vänster. (Mellanspåret är ett industrispår som slutar strax bakom träden.)
Och här blinkar lamporna mot Nässjö, där hastigheten alltså är 100 km/h genom ortens utkanter.
Efter en sväng runt samhällets lilla centrum, med standardglass från Ica Supermarket, återvände jag till stationen och hittade en faktiskt riktigt snuskig hiss till spår 3-s perrong. Därifrån kunde jag se stationshuset lite mer framifrån. Den röda stugan bredvid misstänker jag är tågklarerarens byggnad, inte minst som det stod en bil parkerad alldeles intill!
Här är stationen igen. Den skulle må bra av att innehålla någon allmän verksamhet – turistinformation eller så – för nu såg den bara tråkigt igenbommad ut. (Enligt banvakt.se är huset bostäder samt enskild verksamhet.)
I min väntan på tåget fick jag sällskap av allt fler resenärer och hade ännu ett av dessa många trevliga samtal, denna gång med två personer för vilka, som för många, fenomenet "cykel på tåg" lockar till möten. Den ena var en dam som själv hade cykeln med sig och tyckte att det fanns många resmöjligheter nu när hon var pensionär.
Här kommer tåg nr 7616 från Växjö mot Jönköping in på spår 3 i Vaggeryd.
Här är det inne på spår 3. :) Denna söndag utgjordes det av Y31 nr 1404 Lina Sandell, vilket en gång också var det första Krösatåg jag reste med.
Jag har inte så många vettiga bilder från resan mellan Vaggeryd och Jönköping, vilket delvis beror på att jag fortsatte tala med min nya bekant, damen med cykeln. När vi väl hade avhandlat fenomenet tågcyklar, övergick vi till semestrar i största allmänhet, att det var lätt att bli hemmablind (jag hann väl bli 12 år innan jag sett tranor dansa några km hemifrån), och att det är lätt att utgå från att alla som bor på en ort också är födda där (säg Algots och jag känner väl igen namnet men har ingen aning om vad han tillverkade eller var fabriken låg). Ja, ni förstår, det blev helt enkelt intressanta diskussioner!
I Taberg föreslog hon att jag skulle besöka gruvan och att jag skulle ta trapporna upp på berget. Någon gång ska jag ju i alla fall resa dit och se tåg ur fågelperspektiv, kanske nästa sommar, och nu har jag då ännu fler anledningar.
Den här lilla varningen är intressant. "Mind the gap" är väl ett begrepp även bland svenskar, men jag har förstås, ung och rask som jag är, aldrig snubblat av just detta skäl.
Däremot reflekterade jag över att vissa av Krösatågens perronger är högre än insteget medan andra är lägre, så ibland fick jag lyfta upp cykeln för att komma ur tåget, ibland för att komma ombord. Kanske inte så viktigt, men när man stressad ska komma av ett tåg innan det kör vidare, är det bra att vara förberedd på om det behövs ett kraftfullt tvåhandsgrepp eller om man kan ha fingrarna fulla med kartor och korsordstidningar.
Massor med människor steg av i Jönköping (som ju är linjens ändstation). Det var riktigt trevligt att se så många resenärer på en gång, men så är förstås inte denna linje nedläggningshotad heller (men den har faktiskt varit det förut).
En bild av siffror på Jönköping C: 100 meter till en vänsterväxel (eller kanske snarast 100 meter till en växel från vänsterspåret?) samt 300 meters kurvradie? Det är gissningar som jag säkert skulle kunna ta reda på om de är riktiga, men det gör jag en annan dag i stället..!
Sverige är fantastiskt! Det tänkte jag inte då, när jag satt på Västtåg nr 7232 från Nässjö till Skövde i söndags. Detta var en av de anslutningar jag hade sett ut i förväg, men jag tog som sagt omvägen runt Vaggeryd för att få se fler orter och järnvägar. Men jag tycker som alltid om vyn över Vättern, nästan ännu mer än vyn av en järnväg!
Nu hände något som gör att jag delar upp denna resans sista dag i två inlägg. Solen hade skinit ända sedan morgonen och ännu i Sandhem var vädret vackert och himlen nästan helt klar. Sedan däremot... Någonstans kring Vartofta såg himlen ut så här:
Och i Falköping, där... Oj!
Kommentera