Vad ska man göra när solen skiner? Ungefär den frågan ställde jag mig i lördags den 6 maj 2017. Ni kanske minns: väderprognosen utlovade sommartemperaturer och det räckte med att öppna dörren för att få prognosen bekräftad. Visst kan man gå ut i solen bara sådär men jag föredrar att ha något uppdrag eller ett syfte med min utfärd. Fotografera järnväg med tåg funkar utmärkt.
Därför hamnade jag här, vid sträckan Göteborg–Borås, alldeles i utkanten av den senare staden, i en stadsdel som skulle kunna kallas Byttorp eller Parkstaden eller till och med Tullen. Någonstans däremellan höll jag mig i alla fall. Vilken utsikt jag hade!
(Ungefär här befann jag mig även på midsommaraftonens kväll 2016, den där kvällen då alla skulle till Borås.)
Ja, jag hade till och med klättrat upp på en klippa och höll mig fast bäst jag kunde. Vid gångfällan över spåren finns ringsignaler som varnar för tåg, så jag trodde att jag skulle bli varslad långt i förväg när ett tåg närmade sig. Så är det ju vid plankorsningar med ljussignaler och bommar, men här var det annorlunda. Klockorna började ringa medan jag hade ögonen åt annat håll och när jag vände blicken mot spåret var tåget redan på ingång.
Detta är tåg nr 327 mot Kalmar som efter att ha passerat mig skulle göra sitt första stopp under sin långa middagsresa.
(Det intresserar inte mig men kanske andra, så jag nämner att tåget leddes av Rc6 1404.)
Jag manövrerade mig ned från mitt berg och gick över spåret. Mötande tåg skulle jag filma genom skärningen, hade jag bestämt. Att filma gick väl sådär, men ur klippet tar jag dessa bilder:
(Det var tåg 328 Kalmar–Göteborg med Rc6 1410.)
Så här dags på lördagar är trafiken intensiv här och det var förstås därför jag befann mig på platsen just då. Ja, hade jag varit ännu mer uppmärksam skulle jag ha kommit tio minuter tidigare, för när jag nyss hade passerat Ramnavallen och gångtunneln under spåren var det med föregående tåg framför näsan.
Ännu ett tåg – lokaltåget mot Göteborg – skulle snart komma förbi men var kunde jag utmana kameran den här gången? De första bilderna hade jag tyckt bäst om och jag konstaterade att man borde kunna se samma sträcka fast från andra hållet. Så, cykeln fick fara upp för backarna till Tullenplatån och ned igen på andra sidan.
Där var också ganska idylliskt, med enda problemet att motorvägen och Tullenmotet låg alldeles bakom ryggen på mig. Klockorna som jag nyss hört så bra, hördes nu inte alls. De drunknade helt i motorvägsbruset när de annars skulle ha varit en utmärkt ledtråd för när tåget var på ingång. Men utmaningar är till för att övervinnas och så var jag redo med kameran. Ingen fara: min paroll är att västtågen alltid kommer i tid…
Detta är X14 3238 som tåg 7348.
När ett tåg väl passerar går det fort. Svisch! liksom och så har det svept förbi. Jag vinkade till lokföraren…
…som fortsatte med sitt tåg mot Göteborg via sex mellanstationer. Hej då tåget!
Vad skulle jag göra själv? Jo, jag trodde mig veta att två tåg ganska snart och på förhållandevis kort tid skulle komma körande på Viskadalsbanan strax söder om stan. Dit begav jag mig alltså genom att trampa på i några kilometer.
Eftersom tåg 13876 skulle komma söderifrån till Borås kl 11.56 och där möta tåg 13863 med avgångstid 12.04, borde jag så att säga kunna se ett av dem från vardera hållet.
Cykeln parkerad, kameran redo, inställningarna gjorda och jag till att vänta… och vänta… och vänta…
Hur var det nu? kom jag plötsligt på. Hade det inte varit en del inställda tåg under fredagen till följd av kopparstölder? Jo, så var det nog, men inte skulle det stoppa trafiken även under lördagen? Jag väntar väl lite till…
Äh, till slut gav jag upp och cyklade hem. Inga tåg passerade mig på vägen, så jag kunde lite senare ställa en fråga om det på Postvagnen. Mycket riktigt var det kopparstölderna som var orsak till att tågen inte gick. Det hade nämligen skett två olika stölder, två nätter i rad, och därför var det ingen trafik på banan fram till lördag kväll.
Det var förstås bedrövligt ur ett samhällsekonomiskt, demokratiskt, polisiärt, bantekniskt och en massa andra perspektiv. Själv var jag inte alltför besviken. Jag hade ju faktiskt fått vara ute i försommaren och kunde vara belåten med i alla fall en bild som var så bra att den skulle platsa i vilket sammanhang som helst (så den sparar jag till en annan dag).
Nu kunde jag äta middag och ägna eftermiddagen åt att flytta kartonger åt en vän. Det var också trevligt.
Kommentera