Svenska banor

I söndags den 27 juli 2014 skulle jag på Vaggeryds station kliva ombord på Krösatåg nr 7616 mot Jönköping. Som jag redan har berättat var vi två cyklister som skulle med samma tåg och eftersom damen jag pratat med på perrongen gick på vid den bakre ingången, valde jag den främre – det finns nämligen två cykelplatser på varje Itino – men blev hejdad av tågvärden.
– Det är så mycket annat där framme, så det är bättre med två cyklar här bak, sade hon.

 

(Ett tvåvagnars Itino har en ingång mitt på varje vagn. Från respektive ingång går en liten trappa till en "övre salong" – dessa ligger längst fram i den främre vagnen och längst bak i den bakre, medan tågets mittparti är lägre och därför passande för cyklar, rullstolar, och annat skrymmande bagage. Den lägre avdelningen har plats för en cykel i vardera vagnen.)

När jag på tågvärdens inrådan rullade in min cykel vid den bakre entrén, hade hon emellertid ändrat sig. Hon hade kommit ihåg fel och det var i den bakre vagnen som ett sällskap med rörelsehindrade (tillika förståndshandikappade, om mitt intryck var riktigt) hade embarkerat sig och en rullstol. Resultatet blev att damen med cykeln placerade sig i själva entréhallen och min cykel gjorde dem sällskap. Den andra cyklisten satte sig i trappan till den bakre salongen och jag rullade in min cykel så gott det gick, låste den och betalade resan.

– Finns det hjärterum så finns det stjärterum! skrattade tågvärden, en fräsig dam i övre medelåldern som log hela resan igenom. Det innebar lite improvisation att lösa transporten av våra cyklar på det sättet, men det hade ingen något emot. Bara vi och vårt bagage kom med, så var vi nöjda och jag kommer alltid att minnas det långa och trevliga samtalet jag kom att få med den cyklande kvinnan.

Drygt en timme senare steg jag i Jönköping ombord på Västtåg nr 7232 mot Skövde. Denna gång var jag ensam cyklist och van som jag är vid Västtåg modell Regina, letade jag upp den entré där en cykel kan tas ombord, baxade cykeln in och upp (hissen har jag aldrig behövt använda) och parkerade den på dess plats.

 

(Bild från ett tidigare besök på Jönköping C, den 3 juli 2014)

(Ett Regina, vare sig det är 2- eller 3-vagnarsmodellen, har trappor vid alla ingångar utom en. Denna speciella ingång, som är orangemarkerad, har lågt insteg och en rätt komplicerad liten hissanordning för vagnar, rullstolar och cyklar. På varje tågsätt finns plats för en cykel, eller möjligen två om man är i sällskap och låser fast dem tillsammans.)

När jag hade fäst cykeln, hjälpte jag två vilsna ungdomar där en hade biljett till fel tåg och båda två missförstod biljettapparaten (som jag skrev igår – jag är järnvägens obetalda krislösare...!) och satte mig ned, i väntan på avgång.

Så gick tåget och tågvärden började visera biljetter. Hon, en butter dam i övre medelåldern, såg cykeln och utropade:
– Vems är cykeln?
– Den är min, svarade jag och räckte artigt upp handen från min plats några meter bort.
– Nästa gång är det bra om du frågar först, sade hon.
– Jaså? sade jag förvånat. Om vad då?
– Så att det finns plats.
– Ja, men det fanns det ju, sade jag.
– Om det skulle vara en rullstol, går det ju inte, och cykel får man bara ha i mån av plats.
Det tyckte jag var en rätt dum kommentar, för det var uppenbart att det inte fanns någon rullstol på tåget och om det inte hade funnits plats för cykeln, hade jag ju inte kunnat ställa den där den stod. Tåget hade gjort tio minuters paus i Jönköping, så hela ombordstigandet hade skett i lugn och ro. För övrigt hade jag rullat cykeln längs med halva tåget innan vi gick på och tågvärden hade mycket väl kunnat säga något redan då. Vad problemet var nu, förstod jag inte.

Det dröjde lite medan hon skrev ut en cykelbiljett åt mig, så jag kunde ställa en fråga i ett helt annat ämne. En koll av tidtabellen hade nämligen sagt att jag skulle göra ett mer än en timmes bytesuppehåll i Falköping på min resa från Jönköping till Herrljunga och det var inte orimligt att tro att det var samma tågsätt hela vägen, som bara skulle upp till Skövde och vända. Så var det under motsvarande förra året och den gången hade jag följt med till Skövde för att slippa ett byte med cykel och allt.

– Hur är det, började jag, går det här tåget upp till Skövde och vänder där?
– Det vet jag inte, svarade tågvärden. Ibland gör det det, och ibland inte. Och jag går av i Falköping så jag bryr mig inte.

Nähä. Nej, om tågvärden inte brydde sig och inte verkade vara förtjust i mig utan krävde samma artiga undergivenhet som gammaldags släktingar gjorde när jag var barn, så ville inte jag störa. I stället satt jag och muttrade en stund; ända till Sandhem var jag på dåligt humör. Under tiden som jag muttrade, reflekterade jag över att Krösatågets tågvärdar är desto muntrare och mer service-minded – med dem har jag haft mängder av genuint trevliga samtal, vilket jag knappt någonsin har haft med Västtrafiks.

Sedan mötte vi mörkgrå moln och jag tänkte att nåväl, jag får väl stiga av i Falköping då och hoppas att jag kan få umgås med ett maffigt oväder under väntetiden där.

Det fick jag som bekant...