Svenska banor

02 Jul

13:17

Midsommar 2015: Getå

Efter att ha lämnat de små äventyren i gränslandet mellan Småland och Östergötland, for Sofia och jag norrut, rullade förbi de östgötska skärgårdarna, klättrade genom Stegeborg och korsade Slätbaken, skyndade tvärs över Vikbolandet och stod vid Bråvikens strand.

Bortanför den blåsiga färjan tornade blågröna berg upp sig. Där någonstans, där i fjärran låg Getå, det mystiska och närmast sägenomspunna, järnvägs- och vetenskapshistoriska Getå.

Här går en landsväg nära Bråvikskusten, mellan Krokek och Åby, använd av lokalbefolkning och turister men ingen annan genomfartstrafik. Den följer en liten bit av järnvägen Åby–Nyköping–Järna, ungefär en mil av ett enkelspår som är ett förhållandevis sent tillskott till järnvägsnätet och invigdes den 1 oktober 1915. Strax väster om Krokek går banan över landsvägen så här elegant.

Från mina resor blir det många bilder. En del tar jag i flykten och de blir sällan lyckade. Nästa är en lyckträff. GETÅ, så enkelt fångat i en ljuvlig sommaräng...

Tam tadam tadam, vad är det som pickar så i mitt bröst...?

Det märks att detta är en speciell sträcka, för järnvägsbanken är så noggrant uppbyggd med prydliga murar, här till och med beklädda av ett nät som kan fånga upp småsten.

Men nu är vi väl snart framme, eller?

Järnvägen har en trafikplats här. Den heter som orten och har signaturen Gtå.

En soligt skön junieftermiddag är det svårt att tro att detta är en plats som för snart hundra år sedan besjöngs i sorgevisor och chockade ett folk.

Och så står den där, en grå, knappt manshög sten...

...med sin korthuggna text.

PLATSEN FÖR GETÅ-RASET D 1/10 1918

Här inträffade alltså den svåraste järnvägsolyckan i den svenska historien. Efter en osedvanligt torr vår, som hade skapat sprickor ner i djupa jordlager, följde en lika ovanligt regnig september vars vatten blötte upp, vätte ner, trängde in och gjorde marken mer osäker för varje dag. På kvällen, just som det mörknat strax före klockan sju, rutschade hela branten ut i sjön. Lokföraren på tåg 422 som nyss hade lämnat Åby station kände plötsligt hur det stolta ångloket försvann under honom och katastrofen hade börjat.

Dagens Nyheter skrev den 2 oktober 1918:
Uppgående persontåget från Malmö urspårade på den av regnet undergrävda järnvägsbanken, lokomotivet och sju vagnar störtade ned från flera meters höjd och fattade eld. Ett stort antal personer [...] blevo krossade eller brända till döds, flera andra blev mer eller mindre allvarligt skadade.

Nu har en parkeringsplats lägligt intagit nedre delen av skredärret, då detta är enda utrymmet mellan järnvägen och havet...

Glödande kol och kokande vatten från lok och tender skållade först eldaren till döds och antände sedan flera av vagnarna, där många passagerare hade blivit fångna bakom bråte och vagnsdelar. Deras skrik av smärta och dödsångest blev föremål för både tidningsartiklar och sånger. När elden brunnit ut och man röjde upp, kom man fram till att ungefär 42 personer hade omkommit. Det exakta antalet gick inte att fastställa, eftersom alla likrester inte kunde pusslas samman.

Flera vagnar hade brunnit upp eller fick skrotas på plats. Det vackra F-loket nr F 1200 kunde däremot repareras och fick en intressant framtid. Det gick i svensk trafik till 1937, varpå det såldes till Danmark och blev bombat i världskriget. När det hade reparerats och blivit omodernt igen, återkom det 1963 till Sverige, rustades upp och placerades på järnvägsmuséet i Gävle. Där står det fortfarande, förutom när det är ute och luftar på sig, som när det häromåret körde till Skåne och tillbaka. Tala om att vara ett lokomotiv med många liv...

Så här såg det ut 2008:

(Bild hämtad från Wikimedia commons (av signatur Wassen, 2008).)

Av nästa bild framgår att det inte var många meters fallhöjd, men i 90 km/h slår man i marken med kraft; hårda vagnar både framför och bakom gör det än värre.

Här en vy över Bråviken just där marken sköljdes ut. I dag ligger alltså en småbåtshamn på platsen.

Man hade vetat långt i förväg att detta var en geologiskt instabil trakt och försökt att förebygga en olycka av den typ som ändå inträffade. De studier som vidtogs efteråt, och som bland annat innebar att ett sinnrikt skredvarningssystem installerades just här, var förstås ännu noggrannare och blev en internationell förebild för den geologiska vetenskapen. Det är skälet till att jag i inledningen kallade Getå för också en vetenskapshistorisk plats.

Om allt går som planerat, kommer jag och bloggen att återkomma med fler reflektioner om Getå-olyckan, från Getå eller andra ställen, men denna midsommar räckte ett kort uppehåll. När vi då lämnade legendariska Getå, fanns det väl inget bättre sätt än genom ännu en skön vägport.