Sista geografiska inslaget från midsommarresan blir från en ort vars historia rymmer ett otal upp- och nedgångar. Hästholmen har alltid varit en av få hamnar på Vätterns östsida (som annars är oländig och fattig på sjöfartsvänliga vikar). Under svensk medeltid blev den därför central och härifrån gick trafik till både Visingsö och Hjo.
En fyr står sedan 1897 och lyser upp inloppet. Den är ännu i full funktion.
(Bild från augusti 2011.)
Från hamnen gick järnvägens gods även över sjön till Hjo men sedan sent 1980-tal finns ingen järnvägstrafik i Hästholmen. Däremot kan man några hundra meter från hamnen hitta banvallen mot söder.
Den kan man följa förbi en allé där vallmon blommade rött denna midsommar.
Denna banvall är cykelväg till närliggande Ödeshög, men man behöver bara gå längs den i 250 meter eller så...
...och hitta ett imponerande hällristningsområde med andra transportmedel än tåg.
I gatukorsningen Hamngatan/Stationsvägen ser man rester av järnvägens sträckning i själva asfalten.
Det som på föregående bild är bangolfbana och i övrigt en mindre park och en återvinningsstation, var förr i världen stationsområde. Längst bort i nästa bild kan anas hur banvallen fortsätter norrut.
Men lite kulturhistoria kan förstås passa... Vättern är bland annat känd för sina lynniga stormar och det var i en sådan som den av symaskiner överlastade Per Brahe sjönk i natten till den 20 november 1918, med konstnären John Bauer och dennes familj ombord. Olyckan inträffade just här, utanför inloppet till Hästholmen.
Men varför gav sig familjen Bauer ut i båt en stormig natt? Jo, på grund av att fru Bauer hade läst om den otäcka tågolyckan månaden före och inte ville ta tåget till Stockholm...
Så bands två av denna resas händelser samman på ett ganska originellt sätt.
Till Hästholmen utsträcktes Östergötlands stora smalspårsnät då banan mellan Vadstena och Fågelsta förlängdes via Borghamn och Alvastra till Hästholmen och Ödeshög 1888. Här fanns därmed under många år en viktig länk till Västergötland där Hjo–Stenstorps järnväg utgjorde första delen av det smalspåret.
Det är faktiskt så, att denna kombination av tåg och färja blev en kommunikationsled som har återverkningar ända in i vår tid. I början av 1900-talet ville man nämligen bygga en järnväg från Borås via Jönköping till Tranås, då det skulle bygga ihop flera folkrika industristäder i Götaland. Av alla de projekt som föreslog, fanns ett riktigt bra. Under smeknamnet "Haldarpslinjen" skulle en förbindelse ha byggts från Haldarp några mil sydöst om Borås, via Jönköping och vidare. En sådan bana skulle ha överlevt alla nedläggningar och ha gjort det skriande behovet av Götalandsbanan mindre brådskande.
Men, det hela föll dels på prestigefrågor (idén kom från fel håll), dels på att staten tyckte att man skulle satsa på tågfärjeleden över Vättern. Det blev därför inte mycket gjort åt frågan och den järnväg som byggdes mellan Borås och Jönköping var snarast en lokalbana och sträckan Ulricehamn-Jönköping drogs dessutom genom något av Sydsveriges ödsligaste landsbygd så att den lades ned nästan med en gång.
Nåväl, vidare i texten. Hästholmen knöts 1910 också österut genom Mjölby–Hästholmens järnväg och då gällde normalspår. Från Hästholmens station till Hästholmens hamn gick spårvidderna till och med parallellt. När smalspåret långt senare lades ned (1958), breddades bandelen till Ödeshög och detta var så framgångsrikt att normalspåret Mjölby-Hästholmen-Ödeshög låg kvar till 1991.
Sedan dess finns alltså inga spår i Hästholmen, men kanske är historien inte slut med detta. Det finns nämligen ett förslag på att bygga upp ett järnvägsspår (sannolikt ett smalspår) från hamnen mot det gamla stationsområdet. Förslaget rymmer flera delar, från att bara lägga ned spår just i hamnen, via att bygga spåret någon kilometer långt, till att också skaffa ett passande lok som för turiständamål kan köra sträckan fram och tillbaka.
Är det realistiskt? Tja, jag vet inte. Ödeshögs kommun har bara två tätorter och ingen järnväg, så det kanske skulle liva upp trakten lite. Att bygga upp en museibana från scratch har ju gjorts förut (såsom just nu på Gotland) och här har ju förslagsställaren skapat lämpliga små steg på vägen. Att lägga lite spår i vägen kan ju inte kosta många kronor; asfalten ska ju ändå bytas ut då och då. Det skulle i alla fall piffa upp hamnområdet ännu mer, även om detta redan nu innehåller trevliga byggnader – som kanske skulle passa på en anläggning för modelljärnväg? (Titta förresten noga, för i silon ska byggas bostäder och sedan är väl inget längre som det var.)
Midsommarresan fortsatte sedan till Gränna där den fick sitt sista egentliga uppehåll. Det är en söt liten stad men förutom polkagrisar, knäckebröd och polarfarare är den tyvärr känd för att den ingen järnväg fick. När jag därför i morgon presenterar seriens sista inlägg, är det därför av ett lite annorlunda slag.
Denna serie från den långa midsommarhelgen 2015 omfattar nio inlägg:
28 juni: Österbymo
29 juni: Kisa
30 juni: Falerum
1 juli: Valdemarsvik
2 juli: Getå
3 juli: Ett mellanspel på Löfstad slott
3 juli: Fågelsta
4 juli: Hästholmen
5 juli: Fleischmann
Kommentera