Svenska banor

För fem år sedan var mitt enda intryck av Valdemarsvik att jag en gång hade haft en studiekamrat därifrån.  Han förkortade sin hemort V-vik och det tyckte jag var lite dumt, för det var som gjort för att blanda ihop med ett annat och större V-vik några mil söderut.

Nu har jag gjort mig en egen bild av Valdemarsvik.  Där finns en Ica-butik, en återvinningsstation – och en nedlagd järnvägsstation.

(Bilden ovan är tagen från norr.)

Det visade sig att stationshuset tydligen är offentligt ägd, för där finns en väntsal för resenärer med andra fordon (antagligen buss och taxi).

Väntsalen är tyvärr stängd och enligt skyltning beror det på att vandaler använt lokalen på olämpligt sätt.

Gatan framför huset är sannolikt en rest av den nedlagda järnvägen och bangården.  Nästa bild är tagen från söder:

Från samma fotoposition vände jag ryggen till stationen och tog en bild av vad som skulle kunna vara en rest av något gammalt godsmagasin.

Det ser i alla fall underligt ombyggt ut, eller hur?

Bakom stationen ligger ett berg, så där kan det inte ha varit särskilt mycket trafik.

Och när det var konstaterat, for vi vidare mot nya mål.

---

 

Valdemarsviks järnvägshistoria började och slutade med den smalspåriga (891 mm) banan från Norrköping. Denna byggdes färdig till Valdemarsvik 1906 och källorna är oeniga kring huruvida den ansågs som en del av Vikbolandsbanan (som i Kummelby vek av till Östra Husby och Arkösund) eller gick under det egna namnet Hammarkindsbanan. Officiellt ingick den åtminstone i "Norrköping–Söderköping–Vikbolandets Järnväg". Den sydliga grenen var viktig bland annat för Gusums bruk och (antar jag) för ortsbefolkningen i Söderköping, Ringarum och Valdemarsvik. 1966 hade emellertid landsvägstrafiken trängt undan tågen och banan lades ned.

Det finns också en särskilt intressant men mindre känd aspekt av detta smalspår och dess läge. Långt in på 1950-talet och säkert senare, spekulerades det nämligen i om det kunde finnas idé och ekonomi i en ny, modern järnväg längs Götalands östkust. Den skulle i så fall sträcka sig från Kalmar via Ålem, Mönsterås, Oskarshamn, Västervik, Gamleby och Valdemarsvik till Norrköping.

I "Sveriges Järnvägar 100 år" (SJ:s minnesskrift från 1956) skriver Arne Sjöberg:
"Projektet förutsätter, att de smalspåriga järnvägslinjerna Berga–Kalmar, Norsholm–Västervik och Norrköping–Valdemarsvik ombygges till normalspår."

Vidare förklarar Sjöberg att en sådan bana, till skillnad från andra planerade projekt, skulle ge ett årligt ekonomiskt överskott, samtidigt som alla orter längs sträckan skulle få mycket bättre transporter för personer och gods, samt avslutar:
"Frågan om denna kustbana, som projekterats såsom normalspårig, torde bli aktuell först i samband med att en eller flera av de anslutande smalspårslinjerna ombygges till normal spårvidd."

Under de närmaste decennierna blev faktiskt både Berga–Ålem–Kalmar och Gamleby–Västervik breddade, men idén om en genomgående kustbana måste ha fallit för det blev ingen breddning av Norrköping–Valdemarsvik och i dag talas det inte längre om projektet.

 

---

Denna serie från den långa midsommarhelgen 2015 omfattar nio inlägg:

28 juni: Österbymo
29 juni: Kisa
30 juni: Falerum
1 juli: Valdemarsvik
2 juli: Getå
3 juli: Ett mellanspel på Löfstad slott
3 juli: Fågelsta
4 juli: Hästholmen
5 juli: Fleischmann