Jag hade alltså den 8 oktober rest med BJ:s museitåg från Herrljunga till Håkantorp och stannat där medan tåget var i Grästorp och vände. Nu skulle tåget gå tillbaka till Herrljunga och därpå göra ännu en resa till Grästorp och åter. Hur skulle jag lägga upp dagen? Ja, det kunde jag fundera på medan jag återsåg Herrljunga.

Vad gjorde Inlandsbanans tåg där? Jo, en enkel och tillfällig ombyggnad gör motorvagnar av typ Y1 till halkbekämpningståg och sådana rullar omkring på spåren i lövfällningstider.

 

Jag traskade omkring på perrongerna, passade på att besöka stationshusets toalett och växlade några ord med BJ:s biljettförsäljare. Lyssnade på brassorkestern gjorde jag däremot inte, för sådan musik stör både trumhinnor och god smak.

På järnvägen kom ett posttåg in från norr och det syns till vänster på nästa bild. Till höger syns ett uppställt tågsätt tillhörigt Bergslagernas Järnvägssällskap, försett med sovvagnar för arbetande personal.

 

Loket är särskilt vackert. Littera Ma är inte jättevanligt på järnvägarna av i dag, men förekommer ibland. Omtyckt bland järnvägsfolk, vad jag förstår!

 

Innan ångtåget kunde göra nästa tur, måste loken göra rundgång på stationen. Här kommer de rullande på huvudspåret, i en tillfällig lucka mellan ordinarie trafik på stambanan.

 

Loken backade åter till sina vagnar och här ska tågsättet nr 24286 strax kopplas ihop.

 

Andra tågs förseningar ställde till tidtabellen för oss. Jag bestämde mig för att ta en vända till men innan vi hade lämnat Herrljunga uppgick förseningen till ett tjugotal minuter och nedgående tåg på Uddevallabanan fick vänta in möte med oss i Vedum. När vi sedan kom till Vara hade jag fattat posto i sista vagnen där jag beskådade spåret.

 

Jag spelade in ett långt filmklipp, tittade på de fotografer som kantade banan och så kom vi till Ulfstorp.

 

Jag hade sällskap en stund av ett helt barnkalas. Tolv ungar i mellanstadieåldern passade på att fira någons födelsedag med järnvägstemafest i en bokad sexpersonerskupé, men kom ut och funderade på varför skenskarvarna fick hela tåget att hoppa till.

I Grästorp klev barnen av, liksom många andra resenärer, och loken gjorde rundgång för sista gången i dag.

 
 
 

Det var inte många resenärer ombord på tåget nu längre. Så brukar det vara med museitåg och turistbanor, att dagens sista tur är glest besatt. (Se det som ett tips!) Återfärden till Herrljunga kunde jag därför avnjuta i lugn och ro, slutligen ensam i en hel salong.

Jag sade i ett tidigare inlägg att ångloken i sig inte märks speciellt när man sitter i vagnen. Men vagnarna! Åh, jag trivs verkligen i den här miljön, med intressanta planlösningar, med sittgrupper som inte är lika förutsägbara som i moderna tåg, i utrymmen som har många prång och hörn. Här kunde jag därför läsa en gammal bok och fundera på lite av varje.

 
 

Vid uppehållet i Vara gjorde kommunalrådet som vid helgens sju andra ankomster till köpingen: hon höll ett tal om järnvägens historia och betydelse både då och nu. Hon sade särskilt en sak som jag bestämde mig för att nämna i bloggen – men tyvärr har det gått ett par veckor och jag har glömt det...  (Kanske hade det att göra med att hon tackade landshövding Sparre och banbyggare Adelsköld?)

 
 
 

Av någon anledning stannade vårt tåg mycket länge i Vara och jag började bli orolig för min anslutning i Herrljunga. Medan jag väntade kunde jag gå omkring och fotografera Vara station ur alla tänkbara vinklar, även när X12 3219 som tåg 13835 passerade mot Borås.

 

(Den här trakten är ju nästan löjligt platt så jag antar att Vara kyrka syns milsvida, bokstavligt talat.)

 

Stationshuset syns inte lika långt men har en färg som gör det mer omtalat...

 

Efter närmare 50 minuter eller så, verkade även gubbarna som vattnade loket nöjda. Vi lämnade äntligen Vara och min jämförelse mellan tidtabellerna antydde att jag skulle hinna med mitt nästa tåg.

Tills vi blev stående ett par hundra meter från Herrljunga station... Vyerna var fina men jag var stressad.

 
 

I förmiddags hade jag rusat genom gångtunneln för att hinna med museitåget. Nu rusade jag genom gångtunneln för att hinna med tåg 13835. (Jo, det var samma tåg som jag hade sett i Vara men det skulle stå en hel timme i Herrljunga så jag hade räknat med att hinna ifatt det.)

På stationen i Herrljunga möttes det gamla och det nya. BJ:s rödbruna vagnar från 40-talet eller så glänste vackrare än SJ:s grå X40-motorvagnar. I detta X40-sätt satt min mamma, men jag visste bara knappt att hon var på resa och hon inte alls att jag var ute och åkte ångtåg så vi kunde inte ens själsligen vinka till varandra.

 

Sedan gick jag ombord på den kära gamla X12:an och åkte hem. En hel dag på resa och ett par timmar utomhus – jag var nöjd och skulle helt säkert sova gott.

 

Hej då!

Bergslagernas järnvägssällskap, Grästorp, Herrljunga, Ma, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, Ulfstorp, Vara, halkbekämpning, interiörer, kyrka, museitåg, reseberättelse, Ånglok,

Kommentera

Publiceras ej