Detta blir liksom det förrförra inlägget inte alls anknutet till järnväg, men berättar om en del av min sommarresa som jag inte vill lämna obeskriven.

Det var måndag eftermiddag den 15 juli och jag hade lämnat Ekenässjön. På vägen dit hade jag huvudsakligen färdats längs mindre vägar och jag tog med få undantag samma väg tillbaka till Holsbybrunn.

En av dessa mindre vägar hade lett mig högt upp. Den ena uppförsbacken hade följts av den andra och då jag såg på kartan kunde jag bara uppgivet inse att jag borde ha förstått det i förväg. Från 164 meter över havet skulle jag upp över 250 och det blir med nödvändighet en ansträngande klättring.

Återfärden var betydligt lättare. Ekenässjön, alltså själva sjön som givit namn åt samhället, ligger 219 meter över havet; stationen och tätorten ännu högre. Så det blev inte mer än en lagom backe och så stod jag på 250 meters höjd. Här någonstans ligger den höjdkurvan:

 

En underbar, nästan lovsångsskapande nedförsbacke senare hamnade jag vid en böljande äng.

 

Här blev jag kvar en stund. Jag råkade nämligen på en runsten intill vägen. Då fick cykeln vila och när solen till och med tittade fram, blev det ännu trevligare.

 

Jag tror inte att jag visar närbilder på stenen eller skyltarna; informationen finns att hitta för den som är särskilt intresserad. En notering jag gjorde var att tolkningen av stenens text hade ändrats från den första skylten (den lilla, i plåt) till den andra (den stora, moderna). Inskriptionen avslutades inte längre ”Gud hjälpe” utan snarare ”Agut högg”. Den senare varianten, säger skylten, är vanlig i Uppland men skulle vara unik för Småland. Ändå förordar man alltså den. Kanske är det bara en ny tolkning, kanske ett tecken i tiden.

I stället för den skakiga skogsvägen som jag provat förut, tog jag en mindre omväg på någon kilometer. ”Är detta vägen till Skede?” frågade jag. ”Eller ska jag ta nästa infart?” Mannen pekade mot nästa korsning och sade att jag skulle svänga in där. ”Håll höger hela tiden.”

Eftersom jag litade mer på kartan än på honom och ville prova en annan variant, kom jag förstås fel … Fegt vågade jag inte heller utmana en skylt som utmålade min plan som ”Privat väg. Infart förbjuden.” utan fick följa samma grusväg som förut. (Inte den dåliga, men en rätt tråkig.) Den ledde mig förbi en sjö, trodde jag. För detta är ingen sjö, tro det eller ej:

 

Det är en damm, byggd av sockenborna mellan 1907 och 1910. Man hade noterat att ån hade en stor fallhöjd på de kilometer den gick genom socknen, och så snart man hade köpt upp alla rättigheter till vattnet, byggde man två stora dammar. (Den på bilden heter Brunnshultadammen och är den nedre, till ytan större, av dammarna.)

Inne i Skede by ligger kraftverket ännu kvar och producerar elektricitet.

 

In mellan träden gick en liten stig. Cykling förbjuden, sade skylten, varför jag parkerade och promenerade in genom en skuggig passage. Där låg den 1,5 km långa Hällaryds kanal som leder vattnet fram till kraftstationen.

 

Efter kraftverket fortsätter Solgenån genom Skede och ut över slätten. Denna bro, vilken nu bär en lokal gata som ursprungligen kanske var huvudvägen, är trevlig att se på:

 

Inte långt därifrån ligger Skede hembygdsgård som en liten idyll.

 

Man har förstås en kyrka också. Den ser ganska ointressant ut men är väl ett prydligt exempel på Tegnérlada.

 

(Till vänster om kyrkan skymtar i bakgrunden ett ovanligt fint församlingshus som säkert har ett intressant ursprung.)

Alldeles intill låg ett hyreshus som fick mig att lyfta på ögonbrynen. Den sortens byggnader hittar man oftare på större orter. Ett plakat om en ledig lägenhet fick mig att … nej, inte bli spekulant, men det väcker ju funderingar.

 

Hur skulle det vara att bo här? I en by på landet? Jag har ingen aning. Men det förstås, om jag skulle bo på landet, skulle det inte vara i en hyreslägenhet utan i ett eget hus och gärna lite avsides.

Något som det finns gott om i Vetlanda kommun är busshållplatser. Varenda väg (nåja) jag cyklar på har busslinjer som passerar förbi. Jag tror inte att man skulle kunna bo någonstans utan att ha kollektivtrafik på några kilometers håll. Så är det verkligen inte i Västergötland.

 

(Om det är värt att notera, vet jag inte, men jag lade märke till att brevlådan töms klockan nio måndag till fredag, här liksom numera på nästan alla andra platser. Samma service i Skede kyrkby som vid välfrekventerade Södra Älvsborgs sjukhus i Borås.

Industri har det också funnits. Ja, Skede förefaller vara en by med en stolt historia. Här är de ganska praktfulla f.d. Hällarydsverken.

 

Ännu en väg som utifrån uppbyggnaden har sett bättre tider och nu bara är en ovanligt välbyggd stig, ledde från industrin ovan.

 

Någon järnväg har aldrig funnits i Skede – om inte industrin haft någon inne på området, ty sådant förekommer ju ibland – men orten är alltså väl värd ett besök ändå. Jag har under 20-30 minuter bara skrapat på ytan och återvänder gärna.

Under mitt besök hade jag haft ett halvt öga mot himlen. Mörka moln såg ut att närma sig och jag var inte upplagd för åskväder. Det räckte så bra med dem jag precis undkommit under dagarna före.

Eftersom jag bara hade fyra kilometer hem, kände jag mig lugn. Ute på den slätt som bildas längs Solgenåns lopp, hann jag lätt stanna till och vända mig om. Det var en mäktig syn.

 

Jag hade ingen brådska så väl inne i Holsby kunde jag titta till åarna igen. Solgenån först:

 

Emån sedan (de flyter samman strax nedströms):

 

Och bara för att det var roligt och för att det var en härlig seneftermiddag då klockan var halv sju och jag hade all tid i världen, hann jag fotografera Emådalsbanan också. :)

 

Sedan gick jag in och såg på friidrott. Tävlingarna i Gävle var visserligen avslutade, men det var svenskt Grand Prix i Varberg med Hjelmer, Ståhl, Tilde Johansson och de andra, vilket också var trevligt. Och dagen därpå hade jag en längre resa att göra.

 


Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.

  1. Prolog (utan järnvägar)
  2. Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
  3. En litauer på avvägar (11 juli)
  4. Brogårds industrispår (11 juli)
  5. Växling i Kvillsfors (12 juli)
  6. Genväg blir senväg (12 juli)
  7. Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
  8. Sorgligt i Korsberga (14 juli)
  9. Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
  10. Ekenässjön (15 juli)
  11. Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
  12. Möte med Infranord (16 juli)
  13. Stensjön–Björköby (16 juli)
  14. Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
  15. Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
  16. Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  17. Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
  18. Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
  19. Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  20. Hemresan (19 juli)
  21. Epilog (utan järnvägar)
250 m över havet, Emådalsbanan, Emån, Höglandet 2019, Skede, Skede kyrka, Solgenån, bebyggelse, dammar, fornminnen, kraftverk, reseberättelse, runsten,

Kommentera

Publiceras ej