Varannan dag fick min cykel anstränga sig. Ja, i viss mån mina ben också men de klarar sig alltid, särskilt i backig terräng. Efter en ganska avslappnad onsdag blev det alltså en heldagsutfärd under torsdagen den 18 juli. Ungefär 55 km kom jag upp i, och jag ska nu redogöra för 45 av dem: de första 20 och de sista 25. De 10 km däremellan kommer att fylla två senare inlägg, ty de var bland de järnvägsmässigt häftigaste jag gjort på mina sommarresor. I denna text blir det en del järnväg men främst i början. Även när järnvägen är i bild, är det mest för att visa var jag befann mig.

En varning bara: denna text är den hittills klart längsta från resan, trots att jag alltså hoppar över en stor del av dagen. Svaga läsare är härmed varnade …

Nåväl, godstrafikens sommartidtabell hade alltså inträtt och endast tisdagar och torsdagar var det trafik till Kvillsfors. Jag bestämde mig för att göra ännu en sväng dit i tillägg till den jag gjort föregående fredag.

Det blev lite körigt på morgonen. Tåget från Nässjö till Vetlanda hade varit punktligt de sex senaste trafikdagarna så när jag kontrollerade med David Larssons fantastiska webbplats och tåget inte hade gått då det borde ha gått, antog jag att det var inställt. Äsch, tänkte jag, jag får väl göra en annan utflykt i stället. Men så tittade jag in igen och det visade sig att tåget gått en kvart senare och jag fick alltså bråttom ut.

På fredagen hade spärrfärden gått direkt från Nässjö och varit i Kvillsfors vid pass 10.20. Nu borde den alltså vara där 10.40 eller så, vilket gjorde att jag nog inte skulle hinna dit. Det gjorde ingenting; jag kunde lika väl se den på någon annan plats.

Till exempel här mellan Holsbybrunn och Aspö, med den klassiska bakgrunden av tallar?

 

Vackert var det men det fanns bättre ställen, varför jag fortsatte till Alseda och Levanders butik. Jag hade fortfarande bara köpt en glass där i år (och hon den söta servitrisen, som jag nämnt i bloggen minst två somrar förut, var inte där denna gång). Man hade väl inte öppnat för dagen och då jag sedan kom att ta en annan väg hem, blev det bara ett besök hos Levanders sommaren 2019.

 

Nu var det ju inte butiken jag skulle se på, utan järnvägen. Det borde bli en fantastisk vacker bild härifrån med tåg på spåret.

 

En annan sommar får det bli, eftersom jag tröttnade när jag stått här i en halvtimme. Det var inte mycket folk ute och tur var väl det, för de skulle nog ha undrat vad jag sysslade med.

Jag for vidare med tanken att eftersom landsvägen går parallellt med spåret, borde jag åtminstone se när spärrfärden passerade mig; alternativt höra den i förväg och kunna få en bild. Bråttom fick jag vid de tillfällen banan och landsvägen krökte åt olika håll (Ädelfors särskilt). I Tälläng hade jag inte bråttom.

 

Jag vet inte varför den här platsen är så ofta omnämnd i järnvägsfora. Sannolikt beror det på att det är ett bevarat stationshus som är lätt att se, men särskilt snyggt är det inte och en bild av ett tåg här … nej, den är dömd att misslyckas.

Sex dagar tidigare hade jag rusat förbi en liten korsning 1 km före Kvillsfors (och 57,2 från Sävsjö); nu klockan 11.15 antog jag att jag hade missat tåget – om det ens skulle komma – och tog mig tid att se på omgivningen.

Det var inte främst för spårets skull, även om det var en charmig omgivning med en liten grusväg som kom ned så brant att det på en modelljärnväg hade sett konstruerat ut:

 

Nej, det var främst för den här skylten:

 

Vad är det med ”kvill” och breda träd? Den omtalade, döende Rumskullaeken står i ett annat Kvill. Här står alltså en jättestor tall i Kvillsfors och den är verkligen inte död.

 

Stor som bara den, är den. Men hur visar man att Vallbytallen är en stor tall? Förr i tiden fotograferade man en tändsticksask vid sidan av objekt för att ge ett perspektiv. (När jag skriver detta, slår det mig att jag nog hade en sådan i väskan, efter de somrar då jag gjort lägereldar, men det glömde jag visst bort i hastigheten.) Nuförtiden är visst objektivlocket populärt, så det placerade jag intill marken. Syns det på bilden, strax till höger om mitten, där den egentliga stammen börjar?

 

(Det är 5,5 cm i diameter, så tallen måste vara … ähum, mycket större?)

Man har även – för länge sedan, är jag benägen att tro – skruvat fast denna platta i trädet:

 

Jag var nöjd med mitt besök vid tallen och cyklade in till samhället. Där var det tomt och övergivet; varken lok eller växlare syntes till. En ensam vagn stod på stationen och jag fotograferade några detaljer. I tur och ordning vagn litt Hbbillns, S-skylt, växel med borste samt det nya ”stationshuset”:

 
 
 
 

Därefter passade jag på att köpa en glass (mina medhavda smörgåsar var visserligen väldigt matiga men ett komplement var lämpligt om jag skulle komma hem sent) medan jag funderade på nästa steg, för någon järnvägstrafik torde inte vara aktuell.

DÅ kom spärrfärden från Vetlanda, en timme senare än förväntat kl 11.39.

Om den måste jag berätta, men jag gör det nästa gång i stället. Kanske de två nästa gångerna …

*

Denna gång visar jag bilder från en liten idyll som jag upplevde halvannan timme senare, då solen stod som högst och skugga lockade. En liten grusväg alldeles norr om samhället, såg så här fin ut i sommarvärmen:

 

Men aj aj, hit kommer visst andra sorters människor på expeditioner hemligare än mina …

 

Emån flyter förbi. Österut syns de båda broarna: vägbron närmast och järnvägsbron bortom. (Båda leder norrut till Pauliström.)

 

Ned mot ån finns gott om skugga i en nästan trolsk dunge som uppskattas också av myggor:

 

Då klockan blivit en tjugo i tre ungefär, besökte jag återigen matbutiken. Mitt främsta ärende var att fråga om jag kunde få fylla på vattenflaskan. Jag hade två med mig, sammanlagt rymde de 1,5 liter och vid det här laget hade jag tömt den ena och försiktigt börjat smutta på den andra. Villigt fyllde de på den tomma flaskan och när jag sade att jag lovade att tacka genom att köpa (ännu) en glass, blev beskedet att det behövde jag verkligen inte göra – att ge en förbifarande cyklist påfyllning av vatten gjorde de så gärna.

 

Med andra ord: åk gärna till Matöppet i Kvillsfors. I november firar de två år i nuvarande regi och det är en liten men likväl fullt modern matbutik. Mycket trevligare än köpladorna i Vetlanda.

Då jag slutligen lämnade Kvillsfors, hade jag två alternativa resvägar. Jag hade hunnit bestämma mig för båda i tur och ordning och hann ombestämma mig igen då jag inledde med att titta till en bro som jag skymtat från den stora tallens närhet. Det var en viadukt över spåret som såg gammal ut. Fordonstrafik var förbjuden och det säger kanske något om dess standard, men nog höll den alla gånger för mig. Den inte ens svajade när jag klev ut.

 

(Bro eller viadukt förresten; vilket ord som är mest korrekt är en av de språkliga frågor som jag oftast ställer mig när jag skriver här)

Hur såg den ut från sidan då? En himla massa grenar skymde sikten här österifrån …

 

… så jag gick runt till andra sidan, där jag fann mig stå i en situation jag aldrig förr upplevt.

Det var så här. På den norra bropelaren sken solen; den södra låg i skugga. Därför var det svårt att få en bra bild. Släppte jag in mer ljus, blev högra hälften bra och vänstra hälften överexponerad. Sänkte jag ljuset, blev vänstra hälften bra och högra svart. Nu är det i och för sig svårt att se resultatet på kamerans lilla skärm, så det var nog inte fullt så illa som jag trodde. Nästa bild ger ändå en antydan om problemet:

 

Men det låg ett moln därupp, alldeles intill solen. Tänk om det kunde röra sig lite och lägga hela motivet i skugga? Jag väntade … och väntade. I ett par minuter stod jag där. Alltså, jag såg en lång stund hur skogen bara tjugo meter bort låg under molnet men kanten var så precis vid solen och molnet rörde sig både långsamt och exakt i längsriktningen.

Det var som om molnet retades med mig. Den lade andra sidan av spåret i skugga, så att mitt fotoproblem förstärktes än mer. Jag hade nästan kunnat sträcka ut armarna så att ena handen låg under molnet och andra i solsken. Det var en häpnadsväckande upplevelse. När skuggan till slut täckte hela bron, efter många minuter, orkade jag inte vänta på att även bakgrunden skulle bli mörk utan tog min bild och gick.

 

(Jag får genast associationer till förmörkelser, passager och ockultationer. Då vill man inte ha ett långsamt moln framför solen, månen eller vilket objekt man nu studerar. Och förresten: den 30 juni 1954 kunde invånarna i Värnamo uppleva något liknande då solförmörkelsen täckte halva staden; bodde man på rätt gata såg man den, bodde man på fel … borde man ha flyttat sig ett par mil redan i förväg.)

Hur som helst. Under min misslyckade cykeltur från Pauliström till Ädelfors fredagen före, hade jag allt som allt passerat fyra skyltar som pekade mot Kvillsfors. Nu tog jag den sydligaste av dessa vägar västerut. Kartan visade visserligen en maffig stigning på 90 meter, men jag kände för att ta mig an utmaningen och den var lindrigare än förväntat. Tjugo minuter efter eskapaderna vid bron stod jag så på toppen, vid några gårdar eller byar som kanske heter Torpa och Emhult. Där sken solen över lagårdar, stenmurar och åkrar och det var nästan underbart.

På sina ställen såg jag också granplanteringar så om tio år kommer det bitvis att vara mörkt också här. Men inte överallt, vilket följande bilder visar:

 
 
 
 

(Mitt i ovanstående bild syns Ökna kyrka. Höjden där borta ligger i skugga, vilket är symptomatiskt ity att det var den trakten som jag utmålade som ”byn som Gud glömde” …)

Även om jag stod på en höjdsträckning, låg den lägre än områdena såväl norr som söder om mig. Det är som om det har stuckits in en kil mellan högländerna i Vedbo (norrut) och Värend/Uppvidinge (söderut). Detta Höglandets lågland (?) avgränsas av åar: i norr Brusaån och Silverån, i söder Emån. Nästan parallellt med dessa åar löper för övrigt varsin järnväg: Bockabanan respektive Emådalsbanan.

Högplatåerna ligger på uppemot och över 300 meters höjd. Området däremellan är mer kuperat; i dalarna ligger mellanstora sjöar och höjderna når med något undantag inte långt över 250 meter. Den väg som jag nu följde var trots sin milsvida utsikt som högst en 220 meter över havet, vilket alltså inte är speciellt mycket i dessa trakter.

 
 
 
 
 
 

Då grusvägen nådde sitt slut på den asfalterade länsvägen mellan Pauliström och Ädelfors, studerade jag kartan och överlade med mig själv. Ska jag ta snabbaste vägen till civilisationen som jag tänkt eller fortsätta några kilometer till på gruset? Tja, jag har ju inte bråttom.

Nu övergick de leende, uppmuntrande omgivningarna i något gråare och tristare. Varför? Berodde det bara på att ett moln hade placerat sig över mig, eller var trakten så övergiven som den för(e)föll?

 

Jag kunde inte låta bli att ta en bild av det moln som låg över mig i kilometer efter kilometer, som jag på något sätt måste ha hållit samma sakt som eftersom det aldrig riktigt försvann.

 

Här får det bli en bild av en vägkorsning, eftersom en av skyltarna pekar ut riktningen till Högakull. Det är en gård eller liten by 260 meter över havet och … tja, det finns inte många isolerade gårdar på den höjden. :)

 

Sedan gjorde jag bort mig och det var därför som jag också denna kväll kom hem och var trött och besvärlig. Den sista halvmilen var som att gå i ett träsk. Vägen som jag så småningom hamnade på var utmärkt på kartan som cykel- eller vandringsled. Sådant bådar gott, och visst var det vackert till att börja med:

 

Det var bara det att vägen tog slut. Okej, jag kunde ha läst kartan noggrant och sett att det var en lucka på ett par hundra meter mellan vägarna, men vandringsleden var oavbruten och borde framför allt ha varit markerad i terrängen! Det var den inte, cykeln hamnade på en stig där man knappt kunde gå en person i bredd, jag blev led åt alltsammans och fick gå i förväg för att se om det alls fanns någon utväg.

Det fanns det, men då jag trängts med trädgrenar som rev hål i smalbenen, burit cykeln över ljung och surdrag och kommit ut på en fullständigt ointressant grusväg av sämsta slag, orkade jag bara ta en enda bild för att åskådliggöra hur en ”bra väg” ser ut i den jämförelsen.

 

Sedan skyndade jag hem, bar in mina saker och var glad att dagen var över. Det vill säga, jag var tvungen att packa ihop inför nästa morgons avresa, men det kunde jag göra mellan suckarna.

Innan jag kommer så långt, till fredagens återresa från Småland till Västergötland, ska jag emellertid berätta om mina upplevelser i Kvillsfors, dem som jag hoppade över i den långa texten ovan. Det blir en berättelse med tabeller och diagram som är så nördig att allt annat denna blogg någonsin visat bleknar i jämförelse.

 


Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.

  1. Prolog (utan järnvägar)
  2. Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
  3. En litauer på avvägar (11 juli)
  4. Brogårds industrispår (11 juli)
  5. Växling i Kvillsfors (12 juli)
  6. Genväg blir senväg (12 juli)
  7. Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
  8. Sorgligt i Korsberga (14 juli)
  9. Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
  10. Ekenässjön (15 juli)
  11. Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
  12. Möte med Infranord (16 juli)
  13. Stensjön–Björköby (16 juli)
  14. Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
  15. Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
  16. Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  17. Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
  18. Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
  19. Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  20. Hemresan (19 juli)
  21. Epilog (utan järnvägar)
250 m över havet, Alseda, Emådalsbanan, Emån, Höglandet 2019, Kvillsfors, Småland, Tälläng, Vallbytallen, bro, cykel, fotografering, geologi, landsvägar, reseberättelse, stationshus, träd, viadukt, väder, Ökna,

Kommentera

Publiceras ej