Söndagen den 14 juli var min vistelse i Småland inne på sin fjärde dag. Den innehöll både glädjande ögonblick och tristare syner. Eftersom de sistnämnda var knutna till järnväg, börjar jag med dem och sparar det övriga till en annan gång.
Jag hade cyklat halvannan mil på morgonen och kanske två före middagen. Denna intogs på Vänhem i utkanten av Korsberga (lax med potatis, nästan lika gott som pytt-i-pannan för tre år sedan). Att maten dröjde en halvtimme kändes onödigt men det var nog bara nyttigt med en längre paus efter en ansträngande förmiddag.
Så hade jag alltså återigen hamnat i Korsberga. För tre år sedan var Korsberga f.d. station vid järnvägen Nässjö–Vetlanda–Åseda–Sävsjöström–Nybro hela resans huvudmål. Nu hamnade jag där bara för att jag orkade och hade vägarna förbi.
(Strax norr om stationen.)
Det såg likadant ut nu som då. Stationsområdet var igenväxt, spåren låg och rostade i solskenet, plåtstinsen lyste som en andra sol, det låg glas mellan rälerna och av den stolta järnvägsstationen hade blivit en simpel återvinningsstation.
Jag passade på att göra den lilla utflykt som inte blivit av vid mitt förra besök, till landsvägsviadukten över spåret några kilometer söder om Korsberga. Först stannade jag på vägens sydgående riktning och fotograferade järnvägen norrut:
Sedan blev jag ett skamset trafikhinder i den norrgående filen då en hel karavan med bilar fick ta sig fram med ett par meters marginal medan jag fotograferade järnvägen söderut.
Och så återvände jag norrut, passerande Korsberga samhälle där namnen på dessa gator är närmast cyniska.
Halvvägs till Vetlanda ligger de båda Snärle. Först Bergsnärle, där spåret … inte längre är något spår.
– Hallå, Trafikverket? Ja, det är fel på anläggningen. Jo, någon har stulit spåret!
Sedan Slättsnärle, där en station en gång låg. Busshållplatsen ute vid landsvägen heter fortfarande ”Snärle station” men det är snart allt som minner om järnvägen. Jag tror att det var i vintras rivningen började, men kanske var det ännu tidigare.
Närmare Vetlanda stad låg spåret faktiskt kvar och det var ju på sätt och vis roligt att se.
Korsningen med ringleden, där bilarnas studsande du-dunk, du-dunk över spåren var ett bekant ljud vid mina tidigare besök i Vetlanda, är nu bara en väg vilken som helst.
Och till Korsberga kommer aldrig mer några tåg. Aldrig, aldrig mer. För hur mycket av renässans det än blir för järnvägsbyggandet i Sverige, vare sig de nya stambanorna kompletteras med flera nya mindre banor eller bara några, kommer ingen att bygga järnväg till Korsberga igen. Aldrig någonsin.
Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.
- Prolog (utan järnvägar)
- Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
- En litauer på avvägar (11 juli)
- Brogårds industrispår (11 juli)
- Växling i Kvillsfors (12 juli)
- Genväg blir senväg (12 juli)
- Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
- Sorgligt i Korsberga (14 juli)
- Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
- Ekenässjön (15 juli)
- Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
- Möte med Infranord (16 juli)
- Stensjön–Björköby (16 juli)
- Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
- Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
- Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
- Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
- Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
- Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
- Hemresan (19 juli)
- Epilog (utan järnvägar)
Kommentera