Svenska banor

Detta inlägg kommer inte alls att handla om järnvägar utan är en uppdatering om vad jag gjorde söndagen den 14 juli utöver det som beskrevs senast.

Eftersom det var söndag hade jag bestämt mig för att gå på gudstjänst. Först verkade det passa med musikgudstjänst bara några kilometer bort, men vid närmare eftertanke valde jag en högmässa klockan tio. Då skulle dagen i övrigt vara fri för alla aktiviteter; har jag tider att passa är det alltid skönare att inleda med dem.

Jag ställde därför väckarklockan så att jag skulle ha gott om tid för sådär en femton kilometers cykling till Skirö. Ja, så pass gott om tid hade jag att jag lyxade till det med en omväg. Kartan föreslog två lämpliga cykelvägar och jag tog en av dem.

Inre vägen mellan Aspö och Ädelfors är en grusväg, mestadels genom skog. Som vanligt befann sig vissa skiften i den tillväxtfas som kan kallas kalhygge och även om många blir beklämda av hyggen, har de sin charm. Luften står stilla och värmen blir närmast het redan tidigt på dagen. Några kvarlämnade frötallar gör dessutom att det kala hygget inte är så kalt.

I västra delen av Ädelfors ligger en industri intill vilken ett stort område var avspärrat. ”Rasrisk” stod det. Ett grustag? Branta klippor? Nej, inte alls. Bara en bedagad gammal skorsten …

(Den dag den rasar, blir det med ett brak som hörs i hela samhället.)

Söder om Ädelfors korsade jag riksvägen och fortsatte uppför en brant backe i Repperda. Det var något utländskt över den, som klättringarna i Flanderns vårklassiker. Varför fick jag den känslan?

Jo, för att barrskogen lyste med sin frånvaro och den perfekta stenmuren inte var av den vanliga, småländska typen. Här hade man sannerligen lagt tid på att ge den ett konstfärdigt utseende.

Vilka dimensioner sedan! Kan den vara två och en halv meter bred? Och en meter hög? Åkrarna längs vägen var inte heller småländska till sitt format. Många, många människor måste ha burit sten och det måste ha tagit tid. Någon har också haft pengar att betala för arbetet, den saken är säker.

Vid Skönberga, några kilometer från Skirö, fanns denna vy som var mer typisk för trakten. Framför allt blev jag närapå lite hänförd över vägkantens blomsterprakt.

Så var jag framme i Skirö, en kyrkby intill en sjö. Det fanns en gammal kyrka också, men den var den nya som låg på toppen av höjden, som kyrkor ska. Skrytbygget intill Skirösjön tycktes däremot inte höra hemma i dessa trakter.

Om gudstjänsten – som gick under namnet ”mässa” trots att den tycktes innehålla alla högmässans delar – finns inte mycket att säga, mer än att den var som gudstjänster brukar och att pastor Rudvall genomförde den på mycket gott sätt med en predikan som var minst lika bra som genomsnittet (förmodligen ett steg högre än så). Jag borde inte ha förväntat mig något annat, särskilt inte en söndag då temat var Att inte döma. Inte ens Jesus dömde kvinnan vid brunnen och det tillkommer verkligen inte oss att döma våra medmänniskor. Vi bör inte heller ha förutfattade meningar eller tro att en liten landsbygdssocken på småländska höglandet skulle uppvisa andra värderingar än folk på andra håll.

Församlingen bestod av 14 personer (alla inräknade). Så när som på präst och kantor slog sig alla ned i kyrkans bakre hälft. Nog för att det är vanligt att vi skyr de främsta raderna men detta var extremt. Skälet var emellertid fullt naturligt: de främst belägna bänkarna var av ett slag där människor med modernt långa ben inte ryms. Där har det lokala församlingsrådet minsann något att jobba med.

När kyrkvärden hade frågat ”vem är du som sjunger så vackert och kan alla psalmerna?”, återvände jag till min cykel och packade ihop den igen. Det tog sin rundliga tid, då jag även skulle genomföra ett mindre klädbyte. Jag hade nämligen inte velat gå på gudstjänst i fulaste t-shirten.

Nästa kyrka denna förmiddag blev den i Nye. Där passerade jag även för tre år sedan och liksom då köpte jag en glass nere på kyrkbacken. Det blev inte samma trevliga upplevelse som förra gången, men glassen var god och depåerna behövde påfyllnad. Det är ju knepigt det där med vätska, mat, socker och salt, har jag märkt. Två dagar senare skulle jag komma att nästan svimma på cykeln, utan att veta orsaken.

På morgonen hade jag cyklat öster- och söderut. Nu mitt på dagen gick färden västerut och under eftermidagen skulle jag komma att styra mer norröver. Hela färden skedde i gassande sol så om jag inte hade haft en så synnerligen lämpligt pigmenterad hy, skulle jag väl ha blivit alldeles röd på vänstersidan och blek till höger. Men min hudfärg är jag alltså nöjd med och den klarade sig från alla solbrännesymptom.

Medan jag forsade fram mellan Nye och Korsberga fick jag anstränga mig i backarna och fick lön för mödan på toppen. Söderut steg det verkliga höglandet ur skogarna, det som tangerar 300 meter över havet, och jag såg att skapelsen är skön.

Om mina äventyr under resten av dagen har jag redan berättat. Jag ska bara komplettera med en bild från den inte lika cykelvänliga landsvägen mellan Korsberga och Vetlanda. I bakgrunden stiger redan beskrivna höjder mot himmelen och jag började se fram emot kvällen.

För övrigt passade det rätt bra att det var quatorze juillet, ty på mitt logi checkade samma dag en massa fransmän in. För att gå en eller annan kurs, antar jag.

Själv avslutade jag denna dag liksom de närmast föregående med att se U23-mästerskapet i friidrott på tv. Det var nämligen en sorts underhållning som var precis lagom engagerande för den som varit ute och cyklat en hel dag. Och så kan man skratta åt trötta löpare som stapplar i mål efter 5000 meters löpning.
– Mäh! Ni skulle bara prova att cykla 71 km i 24 graders värme, bälga i er 2,25 liter vatten och ändå vara törstiga. Gå inte där och gnäll över att ha sprungit i en kvart, ha ha.

Så kan man säga. Eller också kan man vakta sin tunga så att man inte dömer andra och blåser upp sina egna prestationer ... :)

 

---

Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.

1. Prolog (utan järnvägar)
2. Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
3. En litauer på avvägar (11 juli)
4. Brogårds industrispår (11 juli)
5. Växling i Kvillsfors (12 juli)
6. Genväg blir senväg (12 juli)
7. Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
8. Sorgligt i Korsberga (14 juli)
9. Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
10. Ekenässjön (15 juli)
11. Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
12. Möte med Infranord (16 juli)
13. Stensjön–Björköby (16 juli)
14. Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
15. Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
16. Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
17. Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
18. Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
19. Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
20. Hemresan (19 juli)
21. Epilog (utan järnvägar)