Senast berättade jag om hur jag tisdagen den 16 juli hade stigit av tåget på Stensjöns hållplats, vandrat i skogen och på min väg tillbaka söderut mot Vetlanda även hade stannat till vid Björköby.
Därifrån fick jag för mig att titta inom Tjunnaryds hållplats. Denna, som är nedlagd sedan 2010, finns fortfarande med på min karta som är tryckt 2008. (Tänk att det är så länge sedan jag började intressera mig för sydsvenska höglandets geografi – jag kanske borde köpa en ny karta nu …)
Om jag hade tänkt efter före, skulle jag ha tagit den mindre, inre vägen över Sälleryd som inte hade blivit någon omväg. I stället hamnade jag på den alltför vältrafikerad riksvägen 31/47 i ett par kilometer. Skönt var det att få svänga av och komma ut på landet igen vid Annaryd.
Att hållplatsen är indragen kan man förstå, för detta är verkligen mitt ute på landet. Någon skulle kanske slarvigt kalla det för en ”håla”, men det är inte bara ett osnyggt uttryck utan rent felaktigt för en ort så liten som denna.
Kunde detta vara vägen mot den före detta hållplatsen?
Ja, det kunde det, men den ledde bara till närheten av järnvägen. För att ta sig fram till själva hållplatsen krävdes en promenad genom högt, obetat och oslaget gräs. Det är knappt att den kan anas genom grönskan.
Plattform och påstigningssignal finns till all lycka kvar och bara för att jag tyckte att det var roligt, fick plåtstinsen påkalla uppmärksamheten åt norr en liten stund.
Sedan ställde jag tillbaka den.
Den alltmer överväxta perrongen syns även på nästa bild, som visar att det är nästan exakt 25 km från Nässjö till Tjunnaryd. Ja, själva Tjunnaryd ligger visserligen ganska långt härifrån, en hel kilometer åt Nässjöhållet, men det var väl helt enkelt ett ledigt hållplatsnamn på den tiden det begav sig.
Här skulle också dagens enda nordgående godståg passera. Det hade sitt särskilda intresse för mig som sett spärrfärden mot Kvillsfors tidigare under dagen. Jag hade fog för mitt antagande att godståget nu väl skulle spegla hur mycket gods som tagits med från Kvillsfors på eftermiddagen.
Sex vagnar hade Td 383 haft i kroken tidigare på dagen; fyra vagnar hade det nu när det ledde godståg 6354.
Så till dagens underligaste syn. Som första bilden visade, satt ett rött litet anslag på stolpen. Det sattes upp på många (kanske alla) stationer och hållplatser i försomras och var ett utslag av Trafikverkshumor, refererade till att ångloken slutade gå 1972 samt informerade om att den nya lagen om utvidgat rökförbud trädde i kraft den 1 juli.
Men hur har skylten hamnat i Tjunnaryd? Jag ser framför mig att någon har suttit på Trafikverkets kontor och läst linjeböcker.
– Jaha, det står i linjeboken för Nässjö–Vetlanda att det ska finnas en hållplats i Tjunnaryd vid kilometer 25. Då är det bäst att vi åker dit. Ja, här är det. Ingen har slagit gräset på flera år och plåtstinsen rostar igen, men ska de’ va’ så ska de’ va’.
Kanske var det så man tänkte. Den som tycker att Trafikverkets resurser kunde användas mer effektivt, har nog ett och annat att anmärka på i det här fallet. Det kanske är synd att jag inte åkte förbi Rödjenäs också, bara för att kolla …
Denna underliga dag hände det sig nu att det för tredje gången på fyra försök började regna just som tåget passerade. Jag fick plocka upp regnkläderna på nytt, vika upp det ännu inte torra överdraget till väskorna och uppleva regnet med alla sinnen utom möjligen smaken.
Jag hade visserligen vantolkat höjdkurvorna och den stigning som nu väntade var inte så kraftig som jag hade trott. Likväl tog den mig för enda gången denna dag upp över 250-meterslinjen vid gårdarna Älmhult och Äspebråna och det var en tung uppförsbacke.
Och det gjorde ingenting! Det var som om regnet inte störde utan gav liv. Inte bara till naturen utan till mig skvätte den över en hel massa. ”Låt det regna bara, jag bryr mig inte, jag blir inte ens våt här under regnkläderna. Men du, här var det fint, upp med kameran en sekund. *klick* ”
Nedfarten var desto tråkigare men den gick ju snabbt och när jag väl hade hittat rätt i en underligt designad fyrvägskorsning med bristfällig skyltning …
… var jag strax i utkanten av Ekenässjön.
Här passade det bra att stanna för att ta av jackan igen, ty nu hade det slutat regna. Förstås, för det fanns ju inget tåg i närheten. :)
Jag hade även bestämt mig för att ta nästa tåg söderut. Klockan var en halv sex ungefär och det föreföll mest vara en transportsträcka in till Vetlanda. Ja, det skulle allt vara skönt att få skjuts med tåget en bit, tänkte jag och slog mig ned på hållplatsen. Tåget skulle komma om en kvart och det var lagom.
Nästa bild visar hur tråkigt ett stationsområde ser ut när man har rivit stationshuset och inte riktigt vet vad man ska göra med området i stället.
”Ska vi bygga lägenheter? Nä, inte så nära spåret, det går inte. Ska vi … äh, vi gör gräsmatta av hela tjottaballongen och så kan folk rasta hundar där.”
Här stod cykeln och lutade sig nonchalant mot plåtstinsen medan jag fotograferade.
Men någon minut därefter fick jag på olika sätt skydda cykeln och mig mot dagens kraftigaste skur. Fullt naturligt att den kom just då – tåget var ju på väg.
(Y32 nr 1407 Bruno Mathsson som tåg nr 7695)
Innan jag visste ordet av – det tog bara sju eller åtta minuter – var jag framme i Vetlanda. Tågvärden hade nickat glatt när hon såg mig.
– Jaha, så du cyklade utför, flinade hon.
Det var samma tågvärd som tidigare och hon trodde nog att det är större höjdskillnad mellan Stensjön och Ekenässjön än bara knappt 30 meter. Men lite rätt hade hon ändå; jag tror att det hade varit tråkigare att cykla åt andra hållet.
Så återstod av dagen endast en mil på cykel hem till Holsbybrunn. Och det var då jag höll på att svimma.
Det är underligt det där med kroppskrafter. Man kan känna sig hur pigg som helst – och så tar man slut från en minut till nästa. Okej, jag hade varit ute många timmar denna dag, men jag hade ätit och druckit tillräckligt och inte gjort särskilt många tröttsamma ruscher på cykeln utan oftast hållit ett ganska makligt tempo. Var det de många intrycken som gjorde det?
I samma stund som jag svängde av från den astråkiga platta cykelvägen i grus och hade tre eller fyra kilometer kvar, var det i alla fall som om orken dog. Jag blev alldeles häpen och förstod mig inte på mig själv. ”Hallå, vakna nu,” sade jag, trampade upp genom Sjunnens villakvarter och vände nedåt, men … o-ho, detta går inte, nu får jag bromsa så att jag inte ramlar av cykeln i för hög fart.
Jag kom hem så småningom, som tur var. Utmattad hade jag stannat till två gånger den allra sista biten och nu var jag inte bara helt slut, utan även väldigt, väldigt nöjd med dagen.
Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.
- Prolog (utan järnvägar)
- Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
- En litauer på avvägar (11 juli)
- Brogårds industrispår (11 juli)
- Växling i Kvillsfors (12 juli)
- Genväg blir senväg (12 juli)
- Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
- Sorgligt i Korsberga (14 juli)
- Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
- Ekenässjön (15 juli)
- Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
- Möte med Infranord (16 juli)
- Stensjön–Björköby (16 juli)
- Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
- Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
- Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
- Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
- Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
- Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
- Hemresan (19 juli)
- Epilog (utan järnvägar)
Kommentera