Som jag skrev senast, var det ett dumt beslut att inte cykla tillbaka från Pauliström ned till Kvillsfors i fredags den 12 juli. Dels hade det varit i viss mån intressant att se vad som hände på bangården där, dels blev den cykeltur jag valde i stället ett rent misslyckande.
Det finns underbart vackra och intressanta vägar i Småland. Låt mig säga så här: sträckan från Pauliström till Ädelfors är inte en av dem …
Först passerade jag en bruksorts baksida. Där fanns en smått nedgången idrottsplats och flervåningshus modell 1A som säkert är byggda för brukets arbetare.
Sedan kom en lång, lång, lång asfaltsväg med ointressant skog. Skogar kan vara fina nästa oavsett vilka träd de består av, men det fanns inget sevärt med den här skogen.
Ungefär halvvägs på sträckan (som inom parentes sagt är nästan två mil lång) ligger Ökna vid en korsning mellan två landsvägar. Det är en by som Gud glömde. Det ena huset är mer förfallet än det andra. Eller, inte förfallet så som man kan tänka sig uttrycket i dess värsta bemärkelse, utan mer på det viset att färgen flagnar och byggnaden helt uppenbart har sett bättre tider.
För en cyklist är det ganska skönt med vägar som inte är helt platta; man tar gärna en uppförsbacke ibland för att få glädjen av en nedförsbacke att vila sig i. För att skona sina knän är det rentav nyttigt att få ställa sig på pedalerna och ta i emellanåt.
Men det här … Dalgången mellan Ökna och Övlandehult, där Lillån rinner fram, innebär att man oavsett färdriktning får en hysterisk uppförsbacke. Det blir en stigning som skulle kunna klassificeras i Tour de France. Nej då, inte som något mer än kategori 4, men i alla fall.
Det var alltså bara att sucka och trycka reglagen till minsta klingan fram och största eller möjligen näst största bak. För alternativet hade varit att jag måst bosätta mig i Ökna eller Övlandehult och det skulle jag aldrig i livet vilja göra.
Med glädje kom jag till Ädelfors, en liten ort med en fånig guldvaskningsverksamhet som försökte framstå som värsta tivolit. Men då funderar jag, som gärna analyserar ord och uttryck … Jag vet vad ett dike är, och jag vet vad en klon är, men vad i hela friden är ett ”klondike”?
Nåväl, i Ädelfors har också funnits en järnvägsstation, vilket Alseda hembygdsförening berättar om:
Stationshuset tycks stå kvar; jag antar numera som privatbostad.
Dagens station är blygsammare:
Jag tänkte, när jag nu var här, att jag borde kunna få syn på spärrfärden tillbaka från Kvillsfors till Vetlanda. Ja, det var en väldigt konkret tanke som jag hade haft redan innan jag lämnade Pauliström. Dagen före hade man passerat Holsbybrunn klockan 14.20, så jag tänkte att det borde bli något liknande nu. Alltså sökte jag efter en lämplig position att beskåda tågsättet från. Jag hade en idé och en snabb blick på kartan ledde mig … inte dit. Så här slutade vägen. Oj då!
Här då? Skulle det kunna vara något? En sällan sedd myckenhet av skyltar verkade intressant.
Nej, jag installerade mig i en liten plankorsning där solen nu sken större delen av tiden. Den ljusgrå himlen hade redan då jag lämnade Kvillsfors övergått till att bli mestadels blå och det var lite småskönt i solen.
Medan jag väntade, kunde jag se naturens under …
… eller spännande lämningar från äldre tider.
Jag satt där i gruset utanför Alseda i över en timme. Det vill säga, jag stod mer än jag satt, för efter en dag med mycket cykling vilade jag kroppen mer om jag stod rakt upp och ned än om jag satt på en sten.
Kom det något tåg? Nähä, inte alls. Kunde jag ha missat det ändå? Ja, det kunde jag ju mycket väl ha gjort. Om loket återvänt från Pauliström med de tre vagnarna som jag såg ute på banan, lämnat dem på bangården i Kvillsfors samt omedelbart kört mot Vetlanda, kunde det utan svårighet ha hunnit förbi Alseda medan jag muttrade över de långtråkiga milen genom den intetsägande skogen.
Till sist gav jag upp, cyklade vidare, köpte en glass på Lewanders diversehandel (vilken jag berättat om minst två gånger förut), och såg en fotoplats som är så klassisk att trainspotters brukar ta bilder därifrån närhelst något ovanligt fordon förirrar sig in här på Emådalsbanan.
Då jag ändå var i Alseda uppmärksammade jag på nytt ”spökvägen” förbi kyrkan. Jag har säkert pratat om den förr, men den är så fascinerande att den kan få visas upp igen. Vad som lär ha varit traktens huvudväg har två gånger om ersatts av andra vägar, men alltjämt syns tydligt de vita strecken över kyrkbacken. Till glädje också för en slumpmässig cyklist som i en kilometer eller två får en utomordentlig bilfri väg att färdas på.
Och efter debaclet i Ökna var Alseda prästgård – ty en sådan måste det väl vara – en lisa för skönhetstörstande ögon:
*
Nu hade jag cyklat långt denna dag. Piggare än dagen före, tyckte jag mig kunna ta en sväng till, varför jag rullade vidare in till Vetlanda. Där stod Y31 1405 Emil i Lönneberga vid plattformen och svag som jag är för den här motorvagnsmodellen, speciellt då den är målad i Krösatågens färger, fick den hamna på bild medan den stod i begrepp att som tåg 7694 avgå mot Nässjö.
Apropå färger förresten: stationsområdet uppvisade ett hav av blomster i alla nyanser. Det sägs ibland att de näst intill utrotningshotade ängsblommorna har funnit sin moderna växtplats i vägkanterna, men jag tror att den lilla bangården i Vetlanda härbärgerar dem mångdubbelt bättre.
Ungefär samtidigt hade ett bekant Td-lok rullat fram till plattformen. Kanske hade det avvaktat i bakgrunden i ett par timmar, men lika troligt är att det hade dröjt sig kvar i Kvillsfors och inte anlänt till Vetlanda förrän precis nu. Så om jag hade stannat bland tallarna i den leende skogen vid banan, hade jag nog sett det komma förbi.
Himlen började mörkna. Då jag fattat posto för att se loket lämna Vetlanda som tåg 6354, hördes en avlägsen åska och solen gick i moln.
Lyckligtvis verkade det inte bli värre, utan jag vinkade adjö till dagens trognaste vän då det framför mina ögon begav sig mot helgvilan.
Men NU var jag nöjd med dagen och cyklade hemåt. Några hundra meter från ytterdörren föll några droppar från skyn och jag tyckte att det kändes bra. Lite lagom svalkande liksom. Även om jag inte visslade belåtet då jag parkerade cykeln under tak och knäppte loss väskorna, hade jag mycket väl kunnat göra det.
Varpå himlen öppnade sig i nedgående riktning och regnet hällde ned.
Fem minuter tidigare och jag hade varit så blöt att jag hade tvingats hänga kläderna och mig själv på tork. En sån tur!
I stället kunde jag medan jag lagade kvällsmat sammanfatta dagens drygt sju och en halv mil och känna mig belåten. Nästa dag skulle det nämligen inte bli just något alls av den varan.
Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.
- Prolog (utan järnvägar)
- Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
- En litauer på avvägar (11 juli)
- Brogårds industrispår (11 juli)
- Växling i Kvillsfors (12 juli)
- Genväg blir senväg (12 juli)
- Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
- Sorgligt i Korsberga (14 juli)
- Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
- Ekenässjön (15 juli)
- Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
- Möte med Infranord (16 juli)
- Stensjön–Björköby (16 juli)
- Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
- Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
- Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
- Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
- Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
- Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
- Hemresan (19 juli)
- Epilog (utan järnvägar)
Kommentera