Svenska banor

En bygd utan järnvägar, men med natur och möten

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Det var nu tidig eftermiddag onsdagen den 20 juli och jag befann mig i Åseda: i norra delen av Uppvidinge kommun, i det nordöstligaste hörnet av Kronobergs län och mitt i Småland. Notera gärna att just detta inlägg kommer att vara nästan helt fritt från alla järnvägar, vilka bara nämns i förbifarten.)

Sista påfyllningen av energi inför den tämligen långa cykelturen norrut blev intagandet av en glass på ett Linas café i Åseda. Där var det lite småtrevligt sådär och vi hade ett samtal om benämningen på en viss typ av serverad glass.

Utanför satt två barn – syskon kanske – och diskuterade huruvida de trivdes i Åseda. Jo, de kom nog fram till att de tyckte om att bo där, men åtminstone ett av barnen var lite irriterat på några studenter som hade åkt omkring i samhället och ropat något i stil med Hata Åseda. ”Om de inte gillar Åseda behöver de väl inte åka hit”, tyckte barnet och jag kunde bara le för mig själv och hålla med.

Så lämnade jag samhället igen och stannade bara till vid kommunhuset och kyrkan, för att ta ett par bilder.

Sedan vek jag av mot Näshult. Vägens nummer känner jag inte men trots att den är tämligen liten är den asfalterad och det var tur det. Kartan rekommenderade cykling längs vägen och det var på sätt och vis en rättvisande rekommendation. Trafiken var nämligen inte alls omfattande, vyerna var trevliga och naturen skön. Däremot var det galet mycket backar. Hela vägen var backar. Jag bestämde mig för att inte sitta och glo på klockan hela tiden, som jag annars lätt gör, utan låta resan ta den tid som behövdes.

Det kom ett meddelande på telefonen när jag just nått toppen på första backen. ”Hej! Funderar på om vi ska ha spelkväll ikväll.” Jag svarade med en lyckönskan om en god kväll men att jag var på väg mot Holsbybrunn på cykel och inte väntades hem på ett par dagar. Senare fick jag veta att kompisarna hade spelat järnvägsspel på en karta över Nederländerna. Det kan jag kommentera med att det rent geografiskt måste vara lättare att bygga järnväg i Holland än mellan Åseda och Holsbybrunn…

Sträckan jag nu befann mig på var enligt skyltningen 12 km men trots att jag trodde mig hålla ganska god fart, tog den 50 minuter och jag kom alltså bara upp i ungefär 15 km/h. Pust och stön. Jag insåg också att det inte bara var den backiga terrängen som gjorde att jag måste cykla på ett annat sätt; också min tunga packning påverkade cykeltekniken. Det gällde att dra nytta av den extra skjutsen som tyngden gav mitt i nedförsbacken, pinna på på hög växel så fort det var möjligt och sedan växla ned klokt i motlutet. Då fick jag med mig en del av den extra farten halvvägs upp och minskade ansträngningen uppför till kanske hälften. En intressant utmaning!

Ungefär halvvägs på denna sträcka stannade jag ändå på botten av en backe för att föreviga detta:

Länsgränsen, som jag föregående dag hade skurit i riktning söderut mitt i skogen vid Lundsborg, passerade jag nu norrut när jag återinträdde i Jönköpings län/Vetlanda kommun. Gränser har alltid sitt eget intresse som en kuriös detalj, men här är den tyvärr av större vikt. På grund av att Åseda och hela Uppvidinge kommun tillhör ett annat län än järnvägarna i norr, minskades trafikunderlaget för banan Nässjö–Vetlanda–Åseda–Nybro och ingen länstrafik ville betala för sträckan. Åsedaborna har haft sin naturliga kommunikation med Växjö, så den mest behövliga järnvägen för bygden hade snarast varit upprustning av linjen via Norrhult-Klavreström–Braås–Rottne till Växjö. Dessvärre hade de styrande politikerna i Uppvidinge och Växjö ingen som helst förståelse för just något, när de i stället rev det spår som fanns mellan kommunerna.

Det absurda är att det med mycket stor sannolikhet snart kommer att ske en sammanslagning av länen, så att Småland kommer att bli en enda region (förmodligen även innehållande Östergötland). Då kommer järnvägen (Jönköping–)Nässjö–Vetlanda–Åseda–Nybro(–Kalmar) att bli en tvärförbindelse inom länet, som verkligen skulle kunna vara av stor vikt. Om den hade funnits bevarad…

Till Näshult anlände jag i alla fall till sist.

(Med anledning av resonemanget ovan kan jag tillägga att ungefär en mil sydöst om Näshults kyrkby ligger tripunkten där de tre smålandslänen möts. På andra sidan gränsen ligger i Kalmar län Fagerhult, en ort vars blotta omnämnande på vägskyltarna gav mig en nostalgisk spark tillbaka till flydda decennier då jag hade anledning att besöka moster K och morbror A som tillbringade somrarna där.)

Här tog jag vänster på den betydligt större väg 125. Av Näshult såg jag därför inte mycket, men jag kom att fundera på om det eventuellt finns en firma för fönsterglas i trakten, då jag på flera egentligen rätt fina hus såg att man monterat in vräkiga, skrytsamma jättefönster som varken passade huset eller den omgivande kulturmiljön…

Vägen härifrån var synnerligen tråkig. Den skulle senare kategoriseras som ”skogskorridor”och det var ett rättvisande epitet. Bred väg genom skogen, där man stundom kan se en kilometer framför sig och backarna blir sega i båda riktningar… usch nej. Fortare framåt gick det visserligen, men jag var inte ute efter några hastighetsrekord.

Jag passerade småorten Farstorp [’fasstorp], där jag fascinerades av ett elegant garage för räddningstjänstens fordon. Här, i en ort på mindre än 200 invånare? Jo, varför inte – den ligger centralt med vägar i olika riktningar och även om det inte finns större orter på ett par mils håll så bor här människor och någonstans måste brandbilen stå.

Också Nye hade jag tänkt passera utan att stanna, men så såg jag att det låg en liten kiosk ganska vackert intill kyrkan och jag kunde ju alltid köpa en andra liten glass. Det var ju ändå sommar!

Jag tänkte kanske köpa min glass och äta den i ro, men hamnade i stället i ett intressant samtal med damen som förestod kiosken. Den drevs av den lokala idrottsföreningen och det hade gjort det än mer givet att handla där, men nu blev samtalet en anledning i sig.

Således fick jag veta att Nye fram till nyligen varit tätort men förlorat den statusen. Lyckligtvis hade det på senare tid flyttat in många barnfamiljer till orten, så utvecklingen var återigen positiv.

– Du kanske stannar några dagar? sade hon. På lördag är det konsert här i Nye.

Nja, så var det ju tyvärr inte, men intrycket av orten blev i alla fall positivt så vem vet, kanske kommer jag och köper glass någon mer gång. Eller badar i Karsnässjön, för det blev jag också rekommenderad. Jag fick dessutom uttalshänvisningar och det var här jag lärde mig att jag nyss passerat [’fasstorp] och inte ”Farstorp”, fick bekräftat en tidigare aning om att jag inte skulle till Holsbybrunn utan bara Holsby, samt lärde mig det beskrivande ordet "skogskorridor".

Slutligen förklarade min nya bekanting att vägen över Slättåkra var det trevligaste alternativet av många olika.

– Det är ju i och för sig en rejäl uppförsbacke, men du får ju nedförsbacke på andra sidan.

Jag har alltid tyckt om att cykla, särskilt sommartid. Under åren innan jag började följa järnvägar, ägnade jag faktiskt en hel massa tid åt att med kartan i hand leta upp intressanta backar i närområdet. Sedan mätte jag upp dem på plats och försökte kategorisera dem utifrån längd och höjdskillnad, naturligtvis inspirerad av de stora cykelloppen i Europa. ”Mina” backar var kanske en tiondel så svåra som de bergspass man klättrade uppför i Dolomiterna och de franska Alperna, men det var inte desto mindre en intressant uppgift att konstruera cykelturer som gav mig så många höjdmeter som möjligt. Stigningen till Slättåkra hade tveklöst platsat på en sådan förteckning…

En ort som heter Slättåkra bör vara slät. Det var inte denna… Det fanns ingenting platt med den, för när jag hade slitit mig uppför en jättehärlig backe och stod nära toppen och flämtade, var det ovanligt kuperat även högst upp. Men vackert var det sannerligen!

Nedfärden var på sätt och vis ännu tråkigare, för det var så brant att jag fick ligga och tjuvbromsa hela tiden och fick associationer till förra sommarens sista nedfärd från Hallandsås. Rätt cykel att åka uppför på, fel cykel för så branta nedförsbackar.

Men ner kom jag och mitt första intryck var ”wow, här är ju tallarna, de höga och raka tallarna som är så typiska för järnvägarna österut från Nässjö och Vetlanda”.

Jag hade nu hamnat i Alseda och här visade det sig att man hade byggt en ny, stor väg. Det skulle jag snart ha stor glädje av, trots att det gjorde att kartan inte längre stämde.

Här hade jag alltså kommit ned till Emådalen, så på ovanstående bild kan man faktiskt ana spåret Vetlanda–Kvillsfors… Än mer på nästa bild:

Prioriteringen mellan trafikslagen var intressant här. Bilar söderifrån har stopplikt gentemot riksvägen. Cyklar behöver däremot endast lämna företräde. Cykelbanan över järnvägen hade däremot en ”gångfålla” som tvingade trafikanten att leda cykeln över. På något sätt kändes allt detta ganska positivt!

Jag fortsatte till ett av eftermiddagens mål: Levanders i Alseda.

Det var här jag stannade till i juli 2013 och nästan blev kär i servitrisen. Tre år senare fick jag inte riktigt samma känsla och möttes inte heller av samma leende. Eller också var det inte ens samma servitris, det är så ju lätt att glömma. :-)

En tredje glass för dagen kunde åtminstone inte skada, men när den var uppäten drog jag vidare till Holsbybrunn. På vägen passerade jag då den vackert belägna Alseda kyrka och konstaterade i farten att vägen förbi kyrkan är något av en ”spökväg” och sannolikt resterna av en riksväg som senare lagts om.

Jag hade bokat mig ett rum på Ädelfors folkhögskola, belägen inte i Ädelfors utan i Holsbybrunns samhälle. Vandrarhemsstandard, javisst, men det var i så fall det bästa vandrarhem jag bott på och minst lika bra som alla bed-and-breakfast jag besökt. Kanske var frukosten inte riktigt värd priset, men det skulle i så fall vara enda bristen.

Avkopplingen jag upplevde under trekvarts dygn här var så stark att jag slogs av tanken att man skulle kunna hyra in sig i en vecka eller så och bara slappa, sola, skriva, promenera – och se på något tåg om man känner för det.

Så efter en liten kvällsutflykt i omgivningarna kunde jag nöjd och belåten säga god natt till ännu en dag på vägarna.

 

 

---