Svenska banor

Upp på spåret i den småländska skogen

(Jag befann mig nu alltså någon mil söder om Vetlanda längs banan mot Åseda. Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget.)

Om vädret föregående dag hade varit ostadigt, lovade den 19 juli något annat. Det var en magisk blå himmel när jag steg upp. Ja, det var det där vädret som gör att man blir glad i hela kroppen! Då kunde jag tåla att natten varit så kall att jag sovit ett par timmar för lite och att jag tvingades slänga i mig en läbbig yoghurt jag köpt i Vetlanda kvällen före. Sedan fällde jag tältet och packade ihop alla prylar. Jag hade planerat att rätt tidigt under förmiddagen nå Korsberga, men det skulle visa sig ta längre tid än väntat att komma dit.

Ungefär vid km 47 klev jag nämligen ut på spåret, med cykel och allt, och där såg det ut så här:

Spåret var här alldeles igenvuxet och det var nog inte särdeles modernt ens när banan slutade underhållas. Skarvarna såg ut så här:

(Sådana detaljer intresserar vissa av bloggens besökare mer än de intresserar mig. Eftersom den här resan var till för att dokumentera en bana som eventuellt snart är historia, försökte jag då och då att fotografera också rälsbefästningar och annat. De flesta sådana bilder hamnar inte i bloggen men finns bevarade på diverse hårddiskar för den som är intresserad.)

Det har som sagt inte gått några tåg här regelbundet sedan 2002 och förmodligen inte något efter 2006, men alltid kan man sätta ett lok på spåret ändå, tyckte jag!

Fram genom grönskan trängde jag, ledde cykeln så gott det gick och var mer rädd om den än om mig själv, så när jag skriver detta fem dagar senare visar mina smalben ännu kraftiga spår av stick- och rivsår. Men vädret var vackert och jag var på gott humör när jag passerade km 47.

Här (som längs hela banan) fanns också en liten platta i sliprarna, här med talet 105. Vad betydde den?

Efter ett tag förstod jag att den möjligen kan tjäna som identifikation av enskilda sliprar, ty talet motsvarade på ett ungefär – men inte exakt – antalet sliprar från en mer eller mindre godtycklig nollpunkt. På ett ställe noterade jag att den räknade upp till 300 innan den började om från 0, men om det gällde generellt vet jag inte.

Mitt i skogen, när det blev lite mer lättnavigerat mellan trädplantorna, passade jag på att kolla spårvidden. Var det sådär en knappa 5 fot? Jodå.

En bergsskärning fann jag ett par hundra meter längre fram…

…och så öppnade sig skogen och jag såg Bodasjöns vatten igen.

Jag sade ju det: magiskt blått! Den här gången inte himlen, som hade börjat kläs av en del småtrevliga stackmoln, men vattnet var blått.

Banan går över sjöns östra del på en bank och jag tänkte mer än en gång att det är en alldeles för vacker banvall för att förfaras. På något sätt måste den få fortleva.

Till min oerhörda förvåning fann jag mitt ute på banken två ATC-balisrar.

De såg så maplacerade ut. Visst är ATC inte den senaste tekniken, men den är långtifrån omodern utan är tvärtom den främsta anledningen till att Sveriges järnvägar är extremt säkra. Här, mitt på en igenvuxen järnväg, var den höjden av modernitet och, som sagt, oväntad att se. Kanske fanns det en hastighetsnedsättning över banken, som man ville övervaka? Jag tog i alla fall en liten närbild…

Solsken var det hela dagen, men just här fick jag en stunds skugga under molnen. Det ses av bilderna men nästa bild vill framför allt åskådliggöra att någon form av spårbunden rörelse har skett och fått en nedfallen gren att brista.

Jag tror nog att jag fotograferade varenda skylt jag såg. De nästa två bilderna visar, från var sitt håll, en av de mer intressanta: en lutningsvisare. Den ena sidan säger att lutningen är 13 promille i 300 meter, den andra sidan att spåret är horisontellt (”H”) i 150 meter.

En skön raksträcka följde sedan mellan km 48 och km 49, där solen värmde på gränsen till för mycket. Även på denna bild syns resterna av en skylt, som när den var hel förklarade att ringsträckan för en vägkorsning började här.

Bilden ovan visar också en annan intressant sak. Jag noterade nämligen att växtligheten på banvallen nästan var helt obefintlig, från att nyss ha känts som rena djungeln. Vad kunde det komma sig? Tja, spåret gick här genom tallskog och det är ju ett känt faktum att tallen trivs utmärkt i kargare, näringsfattigare mark. Det torde väl då innebära att växtligheten har svårare att få fäste också i banvallen – och att det inte finns lika mycket frön i luften.

Men ett välkommet frö träffade jag på…

Ja, smultron! När jag hade smakat på några stycken och insett att här fanns så mycket av de godaste bär jag känner, blev jag lite fundersam över huruvida det är nyttigt att äta bär som växer bland gamla, förmodligen kreosotimpregnerade sliprar. Kan bären vara giftiga? Jag är fortfarande inte säker på det, men enligt uppgift tar växter inte upp kreosot utan för en människa ligger faran i att få sig kreosotet direkt. Samtidigt kan det finnas arsenik i sliprarna och det är ju sannerligen inte nyttigt heller. Även om man får slätt hår och glansig hy av arsenik, sägs det. (En liten intern vink bifogas här till min mor, som nog vet var jag har lärt mig det…)

Att leda cykeln mellan rälerna hade gått bra hittills, men här fick jag sänka farten. Vad har hänt? Har spåret lyfts eller makadamen sjunkit?

Vägen närmade sig och vägförsignalen såg trött ut. Den ska ju antingen blinka (=bommarna är uppe: stanna tåget) eller lysa med fast sken (=bommarna är nere: kör vidare). Här var strömmen avstängd och klokt var väl det.

Åh, äntligen, jag skådar en väg! Jag slipper snart att leda cykeln längre!

I halvannan timme hade jag promenerat på spåret. På sätt och vis får man ju inte alls göra det, men det var ju uppenbart att inga tågrörelser var aktuella. Enligt kartan skulle jag korsa en mindre väg långt tidigare men den var totalt försvunnen, varför jag alltså fick släpa mig fram i mer än två kilometer med en tungt packad cykel i svår terräng. Det gör jag inte om, tänkte jag. Cykeln fick luta sig en stund…

Nästa bild visar något jag såg på ett par ställen. Oftast satt varningsskyltarna kvar på olika småvägar som korsade järnvägen. På de större vägarna hade man däremot tagit sig tid att byta ut skyltarna så att de inte längre varnade för tåg utan bara för spåren i sig. Över ett spår bör man ju inte köra alltför fort (åtminstone inte per cykel, har jag märkt).

(Vägen ovan är förresten en mellanstor väg från rv 31 till Myresjö.)

Nästa två avfartsvägar från riksvägen ledde till Holms gård, en pampig byggnad som en gång hade egen hållplats. (Närmare information finns på banvakt.se.) Här låg alltjämt banvaktsstugan och mös i solskenet.

Det var norra infarten till Holms gård. Från den södra nöjer jag mig med en detalj:

Sedan var jag nästan framme i Korsberga. Jag hade trott att jag skulle passera Korsberga samhälle alltför tidigt för att få min middag där, men eskapaderna på spåret hade tagit så lång tid att jag kände mig hungrig nog för att stanna till en längre tid. Om min vistelse där, berättar jag nästa gång.

 

---