Svenska banor

Solen bryter genom molnen och höglandet börjar.

Jag hade denna första dag av min resa till Höglandet inte stött på en droppe regn sedan Borås. Som de sista bilderna i föregående bilder däremot visar, var Vetlanda ordentligt blött när jag kom dit. Det måste strax före min ankomst ha kommit vad en skaraborgsk bonde skulle kalla redig rotblöta. Gatubeläggningen var våt och luften bemängd av fukt, så där så att allt liksom dröp av den.

En förutsättning för mina sommarresor är att det inte ska regna under dem. Det var en liten chansning att åka i väg redan på måndagen men jag klarade mig alltså med en hårsmån.

Vetlanda har jag beskrivit tidigare, i ett inlägg från min första cykelresa i Småland för tre år sedan (länk 1 och länk 2). Så här ser det fortfarande ut söder om stationshus och personbangård:

Ytterligare en bit söderut korsar landsvägen alltjämt spåren, utan att det längre finns några bommar eller varningsljus, ty inga tåg går här längre. Endast en gammal teknikbod minner om vägskyddet.

Längs riksväg 31 mot Korsberga, Lenhovda och Nybro löper banvallen, smått övervuxen i skogsbrynet.

Där, just innan den passerar Emån både över och under broar som anas i bakgrunden ovan, döljer sig också en gammal infartssignal till Vetlanda:

I Bäckseda finns ett par mindre korsningar med vägar osh stigar. Först en bild söderut som visar höjderna söder om staden.

Sedan en bild som visar att spåret av någon anledning är alldeles rent och fräscht just intill landsvägen.

Kanske är det en följd av att man nyligen renoverat själva korsningen och att spåret närmast också hängde med på köpet?

En mindre väg mot Myresjö viker snart av från riksvägen och då ser man spåret långt under sig. Vy mot norr:

Bron/viadukten kanske kan vara intressant i sig. Den var inte stor och det var lite udda (men förstås inte alls unikt) med träinslag på en landsväg:

Slutligen en vy mot söder, där skogen nu runt klockan sju svensk sommartid lyses upp av en lågt stående sol, under moln som inte hunnit lätta.

När jag nu till sist lämnat stadsbebyggelsen bakom mig, passade jag på att svänga in på första bästa skogsväg. Den var ganska fin, inte minst med grinden i bakgrunden och det våta spåret framför:

Grönt, grönt, grönt, uppfriskat av det nyliga regnet som hade gjort naturen så där just friskt grön…

(Detta var förresten vid km 43, om det kan intressera någon. Kilometeravståndet från Nässjö var under denna resa intressantare än annars, eftersom det längs banan genom ödemarken ofta var kilometerskyltarna som visade var jag befann mig.)

Det kom snart en ny väg. ”Slättsnärle” stod det på skylten och här fanns till och med den vackra varningsskylten för järnvägskorsning utan bommar och grindar:

– Hallå? Är det Trafikverket? Jo, jag vill bara rapportera ett fel på ljudsignalerna i Snärle, för de hörs inte. Aldrig någonsin, faktiskt!

Så här såg spåret ut söderut (km 44).

Sedan var jag helt dum i huvudet. Inte förrän jag rullat ut på vägen igen, såg jag busshållplatsskylten med hållplatsnamnet ”Snärle station” och förstod att för sjutton, det var säkert ett stationshus jag just tittade på – men inte fotograferade. Nåja, jag kommer säkert förbi igen om några dagar, tänkte jag och nöjde mig med en snabb bild genom skogen:

Nästa gång jag såg järnvägen var det i Bergsnärle (km 44,7).

Inte för att det i sig var intressant, men denna gång fortsatte jag in på småvägarna. Här torde det nämligen kunna finnas en lämplig plats för att tillbringa natten, tyckte jag. Jag cyklade tills vägen tog slut och hamnade vid Bodasjön:

Det var en sjö som jag skulle se igen, ur en annan vinkel, nästa dag. Nu nöjde jag mig med ett foto, cyklade en bit därifrån och slog upp mitt tält. Det tidigare regnet hade tyvärr försvårat möjligheterna att hitta torr ved, så jag fick klara mig utan lägereld denna gång. Det gjorde emellertid inget, för även om solen för varje timme lyste allt blekare, såg molnen snälla ut och natten skulle säkert bli god.

 

---