Svenska banor

En transportsträcka i nordvästra Småland

Som jag berättade senast hade jag satt mig och cykel grå på tåg 7692 från Vetlanda till Nässjö torsdagen den 21 juli.  Därifrån tittade jag nästan oavbrutet ut genom fönstret och gjorde upptäckter redan vid utfarten från Vetlanda station.

Gång- och cykelvägen parallellt med spåret var nu skild från järnvägen med ett ganska stadigt staket.  Det hade den inte varit vid mitt förra besök för tre år sedan.  Den gången reagerade jag faktiskt på det, men tyckte att det såg trevligt ut.  Det här staketet var inte alls charmigt.

Sedan såg jag GC-vägen vika av bortåt, västerut, och mindes att det inte är en väg vilken som helst utan återstoden av smalspåret till Sävsjö.  Kanske är det det som syns i vänsterkant av nästa bild.  Huvuddelen av bilden visar helt nyuppförda byggnader, var det månne någon form av radhus?  Jag vill minnas att här var helt tomt för tre år sedan och att jag stod och fotograferade tåg därifrån den gången.

På nervägen hade jag som bekant fått åka ersättningsbuss på sträckan och därigenom fått se alla mellanstationer ur ny vinkel.  Samma stationer passerade tåget och till min glädje tvingades vi stanna varje gång.  Ibland var det någon som aviserade avstigning med stoppknappen, ibland väntade påstigande på perrongen och någonstans gällde båda delarna.  En bild från Björköby får åskådliggöra detta.

Till Nässjö kom vi och jag steg av.  Två gånger var jag tvungen att ställa cykeln på högkant i de små hissar som förbinder plattformarna med den tvärgående gångbron, två gånger hade jag nöjet att använda den större hissen mellan gångbron och utgången.  Varför kunde de inte ha investerat i sådana hissar till plattformarna också?  Vid en av mina hissfärder var det så många passagerare som ville åka hiss, att det bildades en lång kö – hissarna tar nämligen bara ett par, tre personer åt gången om man inte vill stå trångt.

En annan hisshändelse inträffade då jag steg ur en hiss med cykeln och just vid utgåendet såg något falla från cykeln in i ett hörn av hisskorgen.  Innan jag hade hunnit ställa ifrån mig cykeln utanför, hade hissen åkt upp med nästa resenär.  Jag ställde mig utanför och väntade en stund, tryckte ned hissen och fann till min glädje att det okända föremålet låg kvar.  Inget jätteviktigt föremål var det, utan bara en av styrets båda ”ändproppar”, men det var ju praktiskt att få tillbaka det.

Här stod tåget på spår 2 medan jag satt vid spår 1 och fick avsluta middagen som jag knappt hunnit börja på i Vetlanda.

Många tåg blev det.  Jag räknade, strax efter min ankomst, till fem olika persontåg på olika spår.  Det var Krösatåg i åtminstone tre riktningar, Västtåg mot Falköping och ett SJ X 2000 söderut, om jag minns rätt.

Efter en stund hade det sista tåget givit sig av och under någon kvart eller så var det helt tomt på passagerartåg.  Bara något passerande godståg och ett ensamt växellok littera V5 nr 177 rörde sig på den stora bangården.

Fridfullt var det och jag satt och filosoferade; iakttog flanörer längs spår 1 och kände hur den här delen av årets semesterresa var över.  Ett godståg med 17 stora containrar passerade när jag satt och spelade in ett filmklipp.  I detta konstaterade jag att det var varmt till och med i skuggan, att jag bälgade i mig vatten men ändå hade ont i huvudet och att det skulle bli skönt att nästa dag komma hem.  Det är riktigt komiskt, för jag minns det inte när jag skriver detta halvannan vecka efteråt, men på filmen kan jag höra på min röst hur trött jag var.  Inte sömnigt trött, men trött i huvudet så där att jag säger fel i de enklaste saker och stundtals måste överväga varje ord för att få det rätt.  Jag tror faktiskt att den delen av mina fotomässigt dåliga filmklipp är det mest värdefulla.  Det finns ett ofta upprepat talesätt att en bild säger mer än tusen ord.  Jag tror för min del att, om inte ett ord så åtminstone en mening, säger mer än alla bilder.

Därför är också mina bloggtexter värda betydligt mer än bilderna.  Fotografera tåg och järnvägar kan vem som helst göra och många gör det betydligt bättre än jag.  Mina intryck och mina ord däremot, dem kan bara jag skriva ned.  Bilderna blir bara en illustration och det är i den egenskapen, för att frammana bilden av mig själv sittande där på bänken på Nässjö centralstation, trött i tanken men frisk i själen, som nästa bild platsar i bloggen.

Men det kom ett tåg till.  Tåg 17612 mot Jönköping, ett X14 3239 som säkert hade utgått från Växjö tidigare på eftermiddagen, rullade in på spår 5 och på detta rullade jag ombord min överlastade cykel till ett hörn som kändes bra.

Jag inser nu att det är en före detta Östgötapendel som inte ens hunnit bli ommålad och det är väl därför som det inte fanns något riktigt cykelställ ombord.  Östgötatrafiken har först i år öppnat för cyklar på vissa avgångar, medan Krösatågen närmast sätter en ära i att låta resenärerna ta med sig cyklar.  Ja, så skickligt är Krösatågssystemet att ombordpersonalen inte bara vet var cykeln ska stå utan känner till alla tricks för att fästa cykeln effektivt, vilket resenärerna kan få undervisning i.  Professionellt, kundvänligt, välkomnande!

Under min resa till Huskvarna noterade jag genom fönstret hur tåget kom till Äng, en ort som jämte Fredriksdal torde vara Götalands högst belägna tätort.  Här finns tyvärr inte längre några reguljära persontrafikuppehåll och för omväxlings skull var det inte ens tågmöte på stationen.

Så här dags på dagen går det på enkelspåret Nässjö–Jönköping ungefär 6 tåg i timmen, vilket är enormt mycket för ett enkelspår.  Man gör allt man kan för att effektivisera trafiken: fler mötesstationer och uppgradering av stationerna med olika tekniska lösningar som jag inte förstår mig på, men i längden finns det ingen annan lösning än att bygga ett fullskaligt dubbelspår på den här sträckan.  Ja, såvida det inte inom en nära framtid blir en helt ny järnväg byggd, exempelvis Tranås–Jönköping–Borås, som kan överta en del av trafiken.

Mycket trafik är det däremot inte på Krökesbospåret, ett sidospår som ansluter strax öster om Forserum och går till en bergtäkt eller något i den stilen.

I Huskvarna hoppade jag av så raskt jag kunde.  Det var nästan så att vi fick stiga av i farten, för personen som stod bakom mig fick tränga sig igenom dörrar som redan var på väg att stängas.  Sådan brådska har man kanske bland annat för att hålla tidtabellen på en sträcka där det inte är lätt att hålla tidtabellen!

Huskvarna station måste vara mumma för en tågskådare.  Här finns en gångbro över spåren varifrån man ser tågen bra och i tillägg till det har man en vidunderlig utsikt, inte minst västerut och i viss mån norrut.  På nästa bild syns ett tåg 17619 mot Alvesta (och säkert Växjö).  Det är nog samma tågsätt som jag hade åkt med en kort stund tidigare och i bildens övre, högra hörn syns en flik av sköna Vättern.

Jag föll i skratt när jag beskådade tidtabellstavlan på Huskvarna station.  Här har jag besökt stationer som har kanske ett tåg i varje riktning varannan timme eller så och möts av en station där hela avgångstavlan fylls av bara den närmaste timmen.  Skulle resenärerna inte med 17.35 mot Nässjö–Växjö, var det säkert 17.41 mot Nässjö–Eksjö som lockade.

Här kommer därför också tåg 7669 mot Eksjö, i form av Y32 1410 Pär Lagerkvist.

Men jag cyklade nedför backarna och träffade på vännen Lina i Huskvarna centrum.

 

 

---