I den gassande ravinen

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Detta inlägg inleds med en reflektion från tisdagen den 19 juli men handlar huvudsakligen om onsdag förmiddag. Platsen är järnvägen som jag hade följt från Vetlanda mot sydsydöst till Ösjöbol, sådär en 6-7 km från Åseda, bokstavligen mitt i Småland.)

Andra dagen av min cykeltur genom hjärtat av Småland hade tagit mig från en tältplats några kilometer söder om Vetlanda till en vägkorsning i Ösjöbol några kilometer norr om Åseda. Men var skulle jag tillbringa den här natten? Kartan visade en möjlig plats ett par kilometer därifrån så jag cyklade dit för att rekognoscera. Första platsen var inte riktigt hållbar, men jag fann en annan som såg lovande ut. Plan mark, mjukt gräs och morgonsol verkade inbjudande. Jag packade av cykeln, rullade ut tältduken och skulle sticka ned tältpinnarna – och marken var stenhård. Fler prov av markens beskaffenhet men icke, det gick inte att resa ett tält där.

Kartan visade också att det fanns en campingplats i Åseda samhälle och eftersom klockan var mycket bestämde jag mig för att för första gången bo på camping. (Jag hade gjort det utanför Uddevalla, med mina så kallade klasskamrater några nätter i nian, samt tjuvlånat ett undanskymt hörn av en annan camping en natt några år senare, men det var länge sedan.)

Fanns det plats på Åseda camping. Eh, ja… Tre husvagnar på ett jättefält och för en hundralapp fick jag inte bara gott underlag utan också tillgång till dusch och toalett. ”It’s a bargain” skrev jag till en vän. Sedan hamnade jag i överflödets dilemma och skulle välja var på Åseda camping mitt tält skulle stå. Jag testade en plats, överfölls av insekter både utom och innan tältet, fällde tältet igen, rullade ihop tältdukarna – och krossade väl några flugor på köpet – samt slog upp tältet än en gång. Nu kunde jag sova alldeles utmärkt till nästa morgon.

När jag hade suttit hemma med kartorna, var det nog tre platser jag var helt säker på att jag ville se. Det var 1) Korsberga station, som något av symbol för banan, 2) ”Järnvägsgölarna”, för deras charmiga namn, och 3) en plats söder om Ösjöbol som påminde om en ravin och borde ge en inspirerande naturupplevelse.

Jag lämnade campingplatsen före nio på morgonen. Det hade varit en molnig morgon, men just som jag gav mig av, föreföll vädret försvinna österut och solen tittade fram mellan molnflaken.

 

Jag valde motsatt riktning mot molnen och rusade i väg västerut genom Göljhult och längs vägen mot Gassgöljhult. På en mindre väg hamnade jag vid järnvägen igen, vid något som skulle kunna vara km 69,4 räknat från Nässjö. Där lade jag cykeln i diket, låste den och planerade att promenera längs spåret västerut, alltså i riktning mot Ösjöbol och Vetlanda.

 

Sedan fick jag nya idéer och om det var så klokt vet jag inte, men jag beslutade att jag skulle rulla cykeln på spåret igen i någon kilometer till nästa korsning.

Spåret ja, föregående eftermiddag hade det sett ut att vara tämligen nyrenoverat spår utan skarvar, men här såg det ut enligt följande bild:

 

Skarvspår alltså och dessutom riktigt murkna sliprar. Skulle man ta upp trafiken här, skulle man behöva byta sliprar, det kändes uppenbart för en amatörs ögon. Ja, även mina fötter drog den slutsatsen för så snart jag ställde mig på kanten av en sliper, lossade det flisor ur den. Inte särskilt förtroendeingivande, sanna mina ord!

En lutningsvisare träffade jag på efter kanske 200 meters promenad. Den satt så inkilad i en gran att jag inte lyckades läsa vad den sade. 15 promilles lutning i 1040 meter är nog troligt.

 

Solen lyste nu nästan oavbrutet och jag skulle förstås ha smort in mig med solskyddskräm men så intelligent var jag inte. ”Jag kan göra det sen,” tänkte jag för mig själv, men då skulle det vara så dags. Två dagar senare sved det rätt rejält på två eller tre särskilt utsatta punkter, sannolikt som en följd av just denna onsdag förmiddag.

 

Banan svängde till höger..

 

…och till vänster…

 

…och ännu mera vänster

 
 

Här låg banan som på en bank med låg terräng till höger om mig (nordöst om järnvägen), men som bilden ovan antyder gick ravinen över i en kulle medan en bäck gick under banan och sedan följde den västerut en 600 meter eller så.

Nu kom den långa raksträcka som jag hade sett ut. Den låg visserligen lägre än omgivningen men den var inte så djup som jag hade föreställt mig. Bara en fem meter eller så, vilket är precis vad kartan säger…

 

Men puh! Värmen!

 

”Här är riktigt hett!” utbrister jag på en film från platsen. Jag lägger också till att jag hade förutspått det och att det ju faktiskt var därför jag ville komma just hit.

Luften stod stilla, blinningar surrade om benen, jag fick lyfta cykeln över nedfallna träd...

 

Inte bara jag har haft det slitsamt här, för lutningsvisarna kom tätt. Nästa var av en elak sort som visade lutning åt båda håll och bara satt där för att tala om för forna dagars ångloksförare, eldare och bromsare att lutningen blev än större än hittills…

 

En lång högerkurva vidtog och i den låga hastighet som jag hade, innebar det att järnvägen och solen följdes åt och jag fick egentligen ingen skön skugga någonstans. Men för det första är lite solsken i juli inget att klaga på, för det andra hade jag på eget bevåg sökt upp situationen för att uppleva den och för det tredje är det faktiskt rätt skönt att lida lite. Desto bättre nämligen när man får svalka igen.

 
 

När jag vid km 67,8 hade vandrat längs spåret i halvannan kilometer och nästan lika många timmar (1 km/h, det är en genomsnittshastighet det, ha ha!), kom jag till den övergång jag sett på kartan.

 

Skulle jag kliva av här? Nja, cykeln fick göra det medan jag fortsatte några hundra meter till. Det var faktiskt en intressant upplevelse att ta sig fram till fots på spåret. Man vill gärna hålla jämna steg med sliprarna och det gör att man antingen får ta en sliper per steg – en ganska långsam promenadtakt – eller två sliprar per steg – full löpning. Några mellanting finns inte så de där trehundra meterna sade bara svisch. Utmaningen är främst att komma i gång respektive att bromsa in när man måste accelerera snabbt och stanna nästan på nolltid. Det krävs god motorik och dessutom en förmåga att både se var man sätter fötterna och vara förberedd på hinder i spåret. Hinder fanns det ju gott om, vilket tidigare bilder har visat, men det gjorde bara den här lilla övningen ännu lite mer spännande!

Här kommer några bilder till, av förvarning om Ösjöbols driftplats, av andra skyltar och av ett balispar.

 
 
 
 

En avståndsskylt mitt i korsningen var alldeles knust, oklart om av fallna träd eller förbikörande maskiner. Även jag var trött men cykeln var hel, så jag satte av härifrån.

 

Vad väntade nu? Jo, Åseda station…

 


 

Detta var nionde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
 
ATC, Höglandet 2016, Nässjö-Åseda, Vetlanda-Åseda, kilometerstolpe, lutning, reseberättelse, skylt, sliprar, väder, Åseda, Ösjöbol,

Kommentera

Publiceras ej