Svenska banor

Essensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Jag befann mig vid det här laget i Korsberga, ungefär 13 km söder om Vetlanda.)

När jag för några veckor sedan berättade för syster K att jag skulle besöka Håkantorp fick jag lägga till ”nej, inte det Håkantorp”. Grannsocknen till den där vi föddes heter nämligen också Håkantorp. Den här gången skulle jag på samma sätt ha fått säga ”nej, inte det Korsberga”. Det finns nämligen ett annat Korsberga, utmed gamla Hjo–Stenstorps järnväg i Skaraborg. Dit kanske jag cyklar en annan dag, men denna sommar gällde Korsberga i Småland, den ort som under en period omnämndes Österkorsberga.

Den järnväg jag hade riktat in mig på går ju mellan Vetlanda och Åseda. Men i Vetlanda finns två andra banor och i Åseda finns, åtminstone hjälpligt, också möjlighet att åka tåg. För Korsberga, ett stationssamhälle med knappt tusen invånare, är däremot just den här järnvägen den enda. Därav underrubriken ovan.

Till ämnet. Var börjar egentligen Korsberga? Det är en helt ovidkommande fråga, men jag funderade på det nu när jag skulle bestämma gränsen mellan föregående inlägg och detta. Kanske börjar Korsberga vid Vänhem?

Här beställde jag middag och slog mig ned i skuggan. Klockan var närmare tolv och efter en slitig förmiddag i solen med bara några smultron som komplement till den tunna frukosten, stod min främsta håg till en ordentlig middag. Det var en sån där dag när hungern gör att man slår sig ned på första bästa matställe, så trots att jag visste att det fanns ett par restauranger till på orten, var det inget alternativ att jämföra. Den här gången var beslutet riktigt, för pytt-i-pannan som jag fick serverad vid mitt bord var precis vad jag behövde. Så gott, så mättande, så perfekt för en hungrig cyklist!

Dessutom var platsen vacker och jag skulle ett dygn senare rekommenderas att ta in på Vänhems bed-and-breakfast. Det gjorde jag inte, för så dags befann jag mig på helt andra platser, men en annan gång skulle det kanske vara ett alternativ. Ladda upp mitt kamerabatteri fick jag också göra medan jag åt, men det hade nog inte behövts, ty batteriet förefaller ha god kapacitet och klara ett par dagars intensiv fotografering.

Kanske ligger Vänhem så i ortens utkant att det är först senare som Korsberga börjar på riktigt? En mindre väg västerut utgår härifrån och passerar strax järnvägen. Där finns en anspråkslös skylt som visar att tätorten ligger nära:

Eller är det måhända här som Korsberga ligger? Genom grönskan anar jag en växel på Korsberga station:

Ja, för Korsberga har haft en fullskalig station, med åtminstone tre spår samt ett stickspår. I dag finns bara huvudspåret kvar och ett ensamt stickspår, vilket syns i nästa bild.

På plattformen stod en plåtstins vänd mot ankommande tåg söderifrån. Den kändes som en relikt från forna tider, i stil med de semaforer som på somliga platser sparats som minne vid nedlagda stationer eller som prydnad vid ännu fungerande. Notera även raden av stenar som löper parallellt med plattformskanten några meter därifrån. Jag vet inte anläggningens bakgrund men den var estetiskt tilltalande och jag fick för mig att den kanske ska symbolisera något som gått där tidigare – en plattformskant månne?

Jag tog mig en promenad på den lilla bangården. Gräset var skönt, solen värmde och hade det varit aningen mindre vegetation och mer trafik, hade det varit en verklig idyll.

För att det var roligt, lade jag traditionellt mina skor över spåret. Det höll i och för sig på att ta ände med förskräckelse, eftersom jag upptäckte en hel del krossat glas i spåret och på sådant bör man inte gå i strumplästen om man inte är fakir.

”Då tåg skall stoppas för påstigning, föres handtaget mot det väntade tåget.
Var god återställ handtaget när tåget inkommit.”

Eftersom ingen såg ut att vänta på tåg, återställde jag handtaget till normalläget. Den som tycker att det var orätt, får gärna komma förbi och vrida tillbaka det.

Stationen var ju ett givet besöksmål för mig, men jag fick husera där ensam en lång stund. Det dröjde en kvart innan en bil långsamt rullade in i den asfalterade cirkel som jag tror utvisar ungefär var stationshuset förut stod.

I dag är detta nämligen platsen för ortens återvinningsstation…

Just söder om stationen passerar järnvägen över landsvägen mot Ramkvilla och Braås. Här en bild norrut, alltså mot stationen:

I brist på tåg får godset åka lastbil, hur otympligt det än är.

Från Korsberga fortsätter järnvägen söderut under nästan oavbruten stigning. I förra delen nämnde jag Holm. Därifrån hade banan på 2 kilometer stigit 30 meter Korsberga station ligger 239 meter över havet och snart skärs 250 m-linjen för första gången på flera mil.

Åt det hållet fortsatte alltså även jag.

 

---