(Vetlanda–Myresjö 29 juni 2020)
Innan jag reste hemifrån, hade jag i ett samtal med min mor sagt att jag skulle cykla till Sävsjö på lördag eller söndag. Nu hade det blivit måndag utan att jag hade kommit dit. Men – eftersom väderrapporten förutsåg uschligt väder på tisdagen, var det nu det var dags.
Järnvägen Sävsjö–Vetlanda–Målilla (ursprungligen två separata bolag) var smalspårig. Nära sin östra ände hade den anknytning till den ännu kvarvarande smalspårsjärnvägen och ingick således i det mycket stora smalspårsnätet med den pursvenska spårvidden 891 mm. Sträckan Vetlanda–Kvillsfors–Järnforsen blev ombyggd till normalspår för godstrafikens skull, medan Vetlanda–Sävsjö är riven sedan ganska länge. Jag säger ”ganska”, för man körde godstrafik till Myresjö och Landsbro längre än på många andra håll. Till 1984 låg banan kvar, tror jag.
Min karta sade inget om att banvallen fanns kvar. Den ibland pålitliga webbplatsen cyklabanvall.nu påstod att den gjorde det, med ett mycket kort undantag, och att delar av den var asfalterad. Lantmäteriets webbkarta visade också någon sorts udda markering längs sträckan, så jag litade på detta.
Båda banorna använde samma station i Vetlanda, så liksom smalspårstågen mot Sävsjö ville även jag utgå från Vetlanda station. (Där hade jag även tänkt hinna se dagens godståg, men detta dröjde och skälet till det visade sig vara att det hade kört snabbare än vanligt från Nässjö så att jag i själva verket hade missat det helt. Med tanke på att det på återvägen bara kom att bestå av ett lokomotiv helt utan vagnar, kan det ha varit ett ensamt lok också på morgonen. Sådana kan köra rätt snabbt och ergo, det kommer före tidtabellen.)
Mindre än en kilometer från Vetlanda station, låg hållplatsen Vasagatan. Den låg så nära stationen att jag förundras över upplägget. Kan verkligen ånglok ha bromsats in en gång extra för att några passagerare inte orkade gå till stationen? Eller kom hållplatsen först senare, på rälsbusstiden?
Här i närheten går den gamla banvallen även förbi kyrkogården.
Det var något bekant med detta. Jag kände igen sträckan från mitt allra första besök här, sommaren 2013, och jag vet att jag en natt slog läger väster om staden. Men exakt var? Säg det, jag har glömt bort det. Om jag finner det angeläget, ska jag ta reda på det vid tillfälle, för jag tror att jag med avsikt aldrig skrev det i bloggen …
Strax därefter rinner dagens cykelbana ned under en stor landsväg. Det är helt orimligt att tro att tågen gick på det sättet, varför jag drar slutsatsen att man grävt bort banvallen i ett hundratal meter.
Skylten sade att det var 8 km till Myresjö och 11,8 till Landsbro. Pust och puh, så långt? Då är man ju inte ens halvvägs?
Ut på grusväg bar färden. Ja, en grusväg av den genomsnittliga modellen, som är lätt att cykla på men där det ändå inte rullar lika lätt som på asfalt. Utsikten var småputtrig här vid Grumlan:
Hultaby är namnet på två hållplatser och en lastplats. Den första ligger 26 km från Sävsjö, den andra 25. Även om hållplatserna är rivna, ligger en sentida efterträdare till den dåtida banvaktsstugan på sin gamla plats och kilometerskylten lyser i grönskan.
Banvallen försvinner igen vid nästa vägkorsning och sliter sig så sakteliga uppför, kilometer efter kilometer. När jag räknar på det, inser jag att det i genomsnitt är en stigning på en procent, alltså tio promille, vilket är rätt mycket.
Så kommer landsvägen och en charmig busshållplats. Den visar att här har en gång legat en riktig station. Hällinge gamla station säger skylten.
Ja, man behöver inte anstränga sig för att se att det är ett gammalt stationsområde. Hällinge är som en glänta i skogen, visserligen bevuxen med sly och buskar men de höga, gamla träden lyser med sin frånvaro. Hävdad skogsmark hinner visserligen sällan bli till klimaxskog, men här är det inte ens nära.
Ovanstående bild visar början på en lång raksträcka. Hittills hade jag visserligen tyckt att det gick sakta framåt – varje titt på kartan visade hur liten del av de tre milen till Sävsjö jag hunnit – men det fanns saker att se, så det var inte direkt tråkigt. Den här biten var däremot lite tråkig.
Faktum är ju också att jag en gång cyklade sönder ett knä på en banvall. För den som är frisk, anses banvallscykling vara nyttig motion, lätt för kroppen. Med en kronisk knäskada av min typ, är banvallar faktiskt det värsta som finns. Jag växlade upp några steg ibland när jag kände motlutet, ställde mig på tramporna och tryckte i väg i högre fart, men det hindrade inte att det kändes obekvämt.
Skogen stod hög på båda sidor av vägen. Det var tungt att cykla och nästan kyligt. Värmen hade försvunnit och jag hade inte ens försett mig med solkräm. Det kan jag säga: vill man en varm dag slippa solen, rekommenderar jag en cykelutflykt mellan Vetlanda och Myresjö. En sval dag är det skönt att ha en tjock tröja som reserv. Jag kom aldrig att använda den, men det var nära.
Efter 4 km raksträcka såg jag så äntligen Myresjö samhälle titta fram ur skogen.
Myresjö torde bland folkflertalet främst vara känt för sin hustillverkning. Ja, jag skulle denna dag passera tre små tätorter som bygger hus: Myresjö, Landsbro och Hultagård. Varför i hela friden kunde man inte använda järnvägen till att transportera huskonstruktioner från dessa jättekomplex till fabriker? Det gick redan på 40-talet hela 15 godsvagnar bara från Myresjö, så om man hade breddat banan också västerut hade man i dagens läge kanske … Ja.
Denna ort är också känd för sitt fotbollslag och jag tänker ofta på Per Lennartsson, som var en av de sista idrottsmän jag känner till som var elitman både sommar och vinter. Ännu på 80-talet spelade han i Vetlanda BK:s allsvenska bandylag och Myresjö IF:s division 2-lag i fotboll, vilket är en så enastående prestation att den är värd att nämna också i en järnvägsblogg. (För den som inte kan sin idrottshistoria, vill jag även påpeka att på den tiden var allsvenskan fortfarande högsta serien och division 2 var verkligen näst högsta divisionen.)
I Myresjö hittade jag också en synnerligen vällyckad typ av farthinder. De var så utlagda att cyklister kunde passera utan att skaka sönder, medan en bil med nödvändighet måste sakta in. Splendid, indeed!
Det var väl inte meningen att jag som fritidscyklist skulle fara fram på vad som nästan är industriområde, men skulle jag nu följa järnvägens gamla sträckning, tycktes den gå just där …
Jag tog konstigt nog inga vettiga bilder på samhället som sådant, men på återvägen några timmar senare, stannade jag till vid Myresjö gamla kyrka. Den kan väl platsa här. Det var en fin liten byggnad, med en söt runsten inmurad vid porten.
(Här såg jag även en notis om att den lokala församlingen, som ingår i Vetlanda pastorat, firade gudstjänster om söndagarna. Vetlanda pastorat meddelade att pastoratet inte gjorde det. Det var lite fräckt, faktiskt …)
Jag fick göra ett nytt stopp vid utfarten från Myresjö, då ett stort schabrak till skogsmaskin tyckte att banvallen var en lämplig plats för arbete. Sedan var det till att cykla vidare.
Och till det återkommer jag nästa gång. Då ska jag berätta om hur min dag längs banvallen slutade. Det var långt kvar till Sävsjö, men så skulle jag inte komma dit heller …
Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:
- Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
- Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
- Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
- Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
- Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
- Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
- Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
- Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
- Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
- Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
- Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
- Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
- Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
- Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
- Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
- Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
Kommentera