(Björköby–Ekenässjön–Vetlanda 28 juni 2020)

I detta inlägg förekommer järnvägar lite kort i mitten och med en bild i slutet, men de gör verkligen kortvariga besök. Jag höll mig som sagt mest i skogar utan järnvägsspår, där vyer och personliga reflektioner kring lite av varje spelar större roll.

Det var söndag och jag hade på förhand planerat in en gudstjänst denna dag. Vetlanda pastorat hade som alltför många andra lagt ned verksamheten på grund av virus, men nu kommit till besinning och satt upp anslag om att man skulle fira gudstjänst med besökare igen. (Min nya vana att närstudera anslagstavlor gör att jag kan säga att detta hände under fredagen.)

Då jag insåg att förändringen gällde från och med kommande söndag den 5 juli, fick jag med nödvändighet ombestämma mig. Tiotåget som varit så lämpligt på lördagen gick ju även nu, varför jag ombestämde mig för det. :)

Denna gång steg jag av i Björköby, som jag ganska brådstörtat lämnat i går. Då hade jag avstått från att titta inom en lokal diversehandel eftersom tåget strax skulle gå. Nu hade butiken inte öppnat för dagen, varför jag lämnade det lilla samhället lika snabbt som jag kommit dit. Björkö kyrka och dess prästgård var på sitt sätt ganska storslagna:

 
 
 

Särskilt mycket björkar såg jag inte men det var inte väntat heller.  Björkö är nämligen en förvrängning av [bjureke]: alltså bävrar och ekskog.

Jag cyklade söderut och gjorde ett kort besök vid en söt liten sjö: Lill-Nömmen på 220 meters höjd:

 

(Att bada från främmande bryggor tillåter allemansrätten inte. Men om bryggan vilar på en sten, får man då använda bryggan för att nå stenen? Hårklyverier …)

Som jag brukar hålla koll på när jag befinner mig högre än 250 meter över havet, noterade jag att jag var uppe där under någon kilometer. I dessa trakter kan man få långväga vyer och jag kan med viss säkerhet förstå vad jag skådar i fjärran. På nästa sådana höjd långt där borta, ligger Bodafors tämligen nära:

 

Höjderna är skogklädda i tydligt större utsträckning än sänkorna. Likväl gick vägen förbi en söt liten åker med tillhörande stenmur.

 

Snart vände jag österut och kunde då skåda mot söder.

 

Det var en ganska präktig silhuett. Vad kan det vara? Om jag zoomar in något, får jag för mig att det är den 14 km avlägsna 310 m-höjden sydöst om Myresjö som reser sig så mäktigt med en brant avslutning på västsidan. Och i vänsterkanten kanske de 314 meterna på andra sidan Vetlanda? Bortom alltsammans går det att ana vad som måste vara det stora höjdområdet som börjar söder om Korsberga 30 km från fotografen och därifrån sträcker sig miltals ännu längre söderut tills höglandet definitivt avslutas nedanför Lenhovda.

 

Man kan även beundra de människoskapade konstverken.

 

För vad är väl en vällagd stenmur om inte en konstbyggnad?

 

Andra människoskapade omgivningar är inte lika vackra att se på:

 

(Lappade asfaltsvägar och kalhyggen …)

Här cyklade jag också rätt in i naturreservatet ”Runneryds bokar”, kallat så eftersom det är en liten bokskog på ett tunnland som råkar ligga vid Runneryd.

 

Vägen var småtrevlig, även om jag med viss skräck plötsligt såg vägen försvinna framför mig då en kort men hysteriskt brant nedförsbacke överraskade mig. Sedan kom i gengäld en segdragen uppförsdito någon kilometer senare.

Därpå anlände jag till Ekenässjön. Jag besökte stationen och vilade medan jag åt smörgåsar och funderade på den närmaste framtiden.

 

Här finns enda växeln mellan Nässjö och Vetlanda, ett litet stickspår vars användningsområde jag inte känner. Men jag nämnde det nog redan förra sommaren.

 

Mycket växtlighet finns det åtminstone. En riktig liten äng i järnvägsmiljö!

 

För skojs skull visar jag sedan en bild på ortens livsmedelsbutik. (Det kanske finns fler, men denna har jag hittat till.) Att en tätort på långt över tusen invånare har butik är ju inte konstigt, men jag uppskattar verkligen när man inte behöver hålla sig till städerna för att proviantera. Det finns för övrigt en lanthandel även i Stensjön.

 

Skola har man också (intresseklubben antecknar):

 

Denna ligger vid den lilla vägen österut som jag upptäckte förra sommaren. Då befor jag den i båda riktningarna, men erfarenheten säger mig att den är mångdubbelt trevligare från väster än från öster. Nu fick jag nämligen en lång, sympatisk nedförsbacke i lagom lutning. Det innebär alltså att den i lika stor utsträckning är osympatisk att cykla uppför …

Jag fick så goda bilder av Fagerängs runsten förra året att jag hoppar över den i år. Ett fint hus i en välvårdad och trevlig trädgård, kan det passa i stället?

 

Redan här kunde jag ha cyklat hem och det borde jag ha gjort eftersom resten av dagen inte gav mycken glädje.

Jag gjorde ett pliktskyldigt stopp vid den visserligen imponerande Brunnshultadammen och tittade inte på badgästerna som hölls på andra sidan av några träd, men lyssnade på en enormt enfaldig vuxen man som försökte underhålla sitt sällskap genom att fem gånger påstå att han var en haj. ”Denne är nog ente riktigt redig i huvet.” sade jag måhända inte då, men tänker smått leende i efterhand.

 

Jag hade tagit den här vägen eftersom jag förra året skrev att Skede var en charmig by med intressant historia som krävde ett återbesök. Ett sådant ska man emellertid inte göra en eftermiddag då man dels har varit ute i solen, dels ser att högtrycket naggas i kanten. Jag snurrade runt ett par minuter och beslöt att cykla vidare.

Härnäst for jag till Holsbybrunn och åt ännu en smörgås. Under tiden roade jag mig med att beskåda en myrstig.

 

(Man har inte roligare än man gör sig.)

Ännu en bild av en järnväg kan jag väl lägga in här. Den läsare som har missat att Emådalsbanan går genom Holsbybrunn kan inte ha gjort sig mycket besvär.

 

Jag hamnade här av en tillfällighet och fann att man verkligen gjort kraftansträngningar för att hindra folk att fara för fort fram över spåret. Först har man stängt av grusvägen med ett staket. Sedan har man låtit gräset växa. Slutligen har man lagt en hel sandhög i vägen. ”Stopp! Försök inte ens tänka tanken att passera!”

 

Därefter tog jag en av mina många vägar från Holsby till Vetlanda. Det började droppa från himlen, en liten skur vidtog och strax regnade det på för fullt. Att dra på regnjackan verkade tråkigt och så kom jag fram i ett yttre som påminde om deltagaren i en wet t-shirt-tävling. Hå hå, ja ja.

Därmed var söndagen slut och jag lyckades få in en hel dags äventyr (eller brist därpå) i en och samma text. Det var inte illa, men det kommer att hända igen. Tror jag ...

 


Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:

  1. Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
  2. Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
  3. Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
  4. Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
  5. Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
  6. Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
  7. Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
  8. Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
  9. Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
  10. Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
  11. Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
  12. Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
  13. Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
  14. Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
  15. Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
  16. Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
250 m över havet, Björkö kyrka, Björköby, Ekenässjön, Emådalsbanan, Holsbybrunn, Nässjö-Vetlanda, Skede, Vetlanda 2020, djur, reseberättelse, stenmur, vyer, väder,

Kommentera

Publiceras ej