(Borås–Herrljunga 25 juni 2020)
Belåten med min genomförda plan att inleda sommarlovet med en tågresa, fann jag ingen anledning att vila på hanen utan planerade genast för en längre resa av klassiskt snitt.
”Klassiskt” har ur mitt perspektiv sedan 2013 inneburit några dagar på cykel och tåg i järnvägstäta svenska miljöer. Företrädesvis har det varit i Småland, även om en resa gjordes för att dokumentera banan över Hallandsås. De första åren hade jag tält med mig, men senare har jag bott på billiga vandrarhem eller rum-med-frukost. Förra sommaren hamnade jag i Holsbybrunn och trivdes så bra att jag var inne på att kopiera konceptet. Sedan kom virusepidemin och ställde till det. Då jag insåg detta, att mitt logi från förra sommaren var stängt i år, kollade jag runt i halva Småland efter potentiella resmål. Några timmar senare hade jag bestämt mig. ”Det får bära eller brista.” var min paroll.
Jag gjorde det enkelt för mig och hamnade denna gång i själva Vetlanda stad. Där bodde jag 25 juni till 1 juli med dagliga utflykter i olika riktningar. Härmed inleder jag min redogörelse från den resan. (Och hur pretentiöst lät inte det då …?)
Värmen, denna underbara, nordiska sommarvärme, hade slagit till med över 30 grader flera dagar i sträck. Som allra hetast var det ovanligt nog i södra och mellersta Norrland. Var det 34° i Skellefteå som blev rekordet under perioden? I Västergötland och Småland var man bara uppe och snuddade vid trettiograderssstrecket, men jag lovar att det var fullt tillräckligt.
Här står cykeln redo för att borda X12 3195 som strax ska gå från Borås till Herrljunga som tåg 3834.
Under tiden passade jag på att ladda mitt Västtrafikkort. Det vore lämpligt, tänkte jag, att ha gott om pengar på det så att jag inte skulle bli sittande i Nässjö eller Jönköping med ett kort som endast svårligen kunde laddas. Nu skulle det räcka både fram och tillbaka med god marginal.
Dessutom gjorde jag den lustiga reflektionen att det på Borås central sedan flera år inte finns någon automat för SJ-biljetter, medan det finns en för Krösatågens reskassa. Okej, nu är det inte i första hand för Krösatågskorten som automaten står där, utan för att det i grannstäderna Göteborg och Varberg finns anslutning till Öresundståg och dessa i sin tur använder samma resekort som Krösatågen, men det låter märkligt ändå. (SJ trafikerar ju Borås med sina Kust-till-kusttåg.)
Sagt och gjort, jag tog mitt småländska reskassekort och laddade även det. Jag skaffade det kortet i juni 2013, då Sofia och jag skulle åka buss mellan Växjö och Åseda. Sedan dess har jag nog aldrig använt det i Kronobergs län där det hör hemma, men dussintals gånger i grannlänen norrut och västerut. Det är också en märklig slump, som fått mången konduktör och pressbyråanställd att se undrande på kortets design.
Således redo, lyfte jag cykeln och mig ombord.
Cyklar står inte stabilt ens i cykelställen på X11, X12 och X14, men när jag efter många år nu insåg att det fanns fästpunkter för stropparna, hittade jag äntligen en hållbar lösning. Mycket lyckat!
Resan hann inte mer än börja innan en äldre man (äldre än jag, yngre än mina föräldrar …) kom in från andra delen av vagnen och började prata med mig om min cykel. Han var imponerad av att jag fick ha cykel med sig. Det fick nämligen inte han, hävdade han. Personalen hade näst intill slängt av honom när han försökte. Söder om Borås hade det gått, men inte på Älvsborgsbanan mot Herrljunga.
Det där lät ju konstigt. Jag vet att de formella reglerna har varierat, men även om det under en period sades att cyklar var de jure förbjudna ombord, har jag själv de facto alltid kunnat ta min cykel med mig under dessa sju år.
– Det är kanske för att du ser så trevlig ut, sade mannen.
(Vad svarar man på det? Jag har i alla fall en förmåga att vara trevlig när jag behöver …)
Han förhörde sig vidare om mina planer och jag sade som det var, att jag skulle bo på vandrarhem i Vetlanda för fyrahundra kronor natten. Det lät dyrt, tyckte han. Sedan bytte han helt oförmodat samtalsämne. Tåget bullrade en del, men han kom in på att om man ville träffa tjejer, skulle man be dem om hjälp.
– Kvinnor vill känna sig behövda, ansåg han. Om man stannar och frågar om något … [här drunknade rösten i skenskarvarna]
Jag tyckte att samtalsämnet var lite knepigt, varför jag mest lyssnade så gott det gick och gav samtalsstöd. Att stå ut med en udda existens till Herrljunga skulle jag väl alltid klara. Sedan kom slutklämmen:
– Så jag tycker att du ska pröva det innan du betalar 400 kronor för ett rum.
Aha. ”En flicka i varje hamn” har jag hört talas om. Den här karl’n tyckte alltså att jag borde skaffa mig en flicka vid varje station för att slippa utgiften för logi ... Tanken kanske inte direkt lockade mig. Den skulle snarare kunna vara ett skönlitterärt motiv.
I Borgstena klev min samtalsglade medresenär av och jag fortsatte ensam till Herrljunga.
Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:
- Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
- Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
- Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
- Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
- Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
- Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
- Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
- Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
- Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
- Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
- Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
- Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
- Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
- Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
- Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
- Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
Kommentera