eller ”En dum cyklists onödiga vedermödor”
(Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni 2020)
Jag ska nu inte i första hand berätta om hur utmattad jag var. Det kommer att nämnas, det också, men jag ska främst berätta om vad jag gjorde medan jag blev slutkörd i Kvillsfors.
Eftersom jag inte visste om det skulle bli någon tågtrafik, cyklade jag runt lite. Först noterade jag att det inte hade övernattat några vagnar på bangården. Det hade det de förra fyra gångerna jag hade varit där:
Sedan körde jag till Nyboholms pappersbruk. Där stod sex vagnar parkerade bakom grinden:
Om jag nu för en stund sedan hade spanat på viadukten på ena sidan av samhället, kunde jag ju titta på den som tåget kör igenom på sin väg mot Järnforsen. Ja, inte för att det går några tåg där för närvarande, men om.
En hel del gräs var det i spåret. Från samma punkt såg det i riktning in mot stationen ut så här:
Där borta står det ibland vagnar parkerade under dagen, visste jag sedan förr.
När jag testade en cykelbana som jag inte sett tidigare, visade den sig vara rena alpvägen med två serpentiner längs sluttningen. Det var en upplevelse i sig.
Kvillsfors sjätte växel, till det stickspår som jag inte har sett användas, ville jag se igen. Inte heller i år tycks det komma till användning. Buskarna börjar tränga in över rälsen.
Jag var i utkanten av samhället och hade bestämt mig för att fara upp till Pauliström och se hur där ser ut. Förra året gav jag inte spårsystemet där den uppmärksamhet det förtjänade. Sedan dess har jag nämligen studerat flygbilder och noterat att det är mer komplicerat (=intressantare) än jag hade trott. Men just som jag stod i begrepp att svänga norrut, hörde jag en signal i fjärran. ”Vad sjutton, kommer det ett tåg ändå?” sade jag.
Och så åkte jag in till bangården, lagom för att se ett långt tågsätt rulla in.
Därefter vidtog förstås en lång stunds växling. Vagnar skulle placeras på stickspåret, hämtas på Nyboholm och köras till Pauliström, varifrån andra vagnar skulle hämtas och köras till Nyboholm eller ut i världen.
Förra året iakttog jag ju detta från min cykel, genom att följa lokets alla rörelser och fotografera det. Sedan lade jag ut dessa bilder här och tyckte i största allmänhet att det var intressant. Men – nu hade jag gjort det en gång redan. Måste man göra om saker? Nej, det måste man inte. Däremot tyckte jag att det skulle kunna vara intressant att ha anteckningar om alla växlingsrörelser. Så, jag satt där på bangården och följde det noggrant från sidan. Det var tillräckligt, tyckte jag.
När jag insåg att den långa växlingen till Pauliström nog var på gång, fattade jag ändå posto och tog ett par bilder av den:
”Hej hej, tåget [som inte är ett tåg]. Ses om en stund!”
Det var nu jag var, om inte direkt ointelligent så åtminstone dum. I stället för att i lugn och ro sitta i skuggan och vänta, skulle jag nödvändigt skynda i väg till en sjö jag hade sett, och undersöka om den var badvänlig. Det var den inte, fann jag efter en halvmils omväg med ap-branta backar på dåligt grus (och en tappad karta som tvingade mig att vända och leta rätt på den). Nöjde jag mig med det? Nej, då skulle jag förstås stå en kvart i solen intill en dammig väg vid en plats som jag tyckte verkade lämplig att fotografera den återvändande växlingen från. När jag gav upp och återvände till skuggan vid bangården, hade jag medan solen stod som högst lagt hela vilotiden på ett enda utmattande bök-och-stök. Fånigt, i sanning fånigt.
(800 m in på Pauliströmspåret)
När loket kom tillbaka från Kvillsfors var jag så trött att jag bara oengagerat kunde se på och försöka hålla i tankarna vad som hade hänt förut och vad som hände nu. Inte förrän det var klart, bestämde jag mig för att göra ännu en sväng till Nyboholm och se vad resultatet blivit där. Tre av vagnarna från förmiddagen hade inte blivit rörda. De tre som stått ytterst, specialvagnarna som är så breda att de inte får lämna trakten, hade blivit utbytta. Medan jag stod där, tömde man godset med truck och lastade på nytt.
Jag hade tänkt att specialvagnarna kanske rymde några specialprylar som krävde just dessa vagnar, men så föreföll det inte vara. Vanliga lastpallar, såg det ut som.
Då jag återvände till stationen, var det i samma ögonblick som spärrfärden gick till Vetlanda och jag beslöt att följa dess exempel. En sista bild av bangården fick det bli, där nu två gröna vagnar ”gonade sig i solen” som jag skrev en gång för länge sedan.
En grafisk sammanställning av dagens växlingar i Kvillsfors följer en annan gång. Kanske blir det som nästa inlägg i bloggen, kanske senare. Det lär visa sig.
Härmed lämnar dagens blogginlägg spåret och jag ska bara runda av med min hemfärd. ”Törstens rike!” utbrast Kapten Haddock under en av sina ökenvandringar. För mig och cykel grå var hemfärden denna dag just en sådan upplevelse. Mina två liter vatten förslog inte långt.
När man ska cykla en sträcka vars netto är uppför och det finns flera alternativa vägar, kan man tänka olika. Om man är pigg och/eller har kraftig medvind, kan den som är minst kuperad vara att föredra. Då blåser man på och ignorerar alla backar. Om man däremot är trött redan innan, alternativt vill ha en trevligare tur, är det bättre att ta hela uppförsbacken i ett svep. Det brukar passa mig bättre. Således tog jag gruvägen genom Emhult till Övlandehult. Då blir det två grymma kilometer där man känner sig som rena proffscyklisten i Passo dello Stelvio. På toppen kan man (till skillnad från i Giro d’Italia) stanna och se sig omkring.
Hö! Strängat hö!
Såg jag inte detta på samma plats förra året? Vilket märkligt sammanträffande! hann jag tänka. Sedan slog det mig att jag ser till att förlägga mina turer hit när det är stabilt högtryck och det är just då en klok bonde slår vallen och bärgar sitt hö ...
Av två liter vatten låg bara ett par klunkar och skvalpade på botten av den sista flaskan. Det skulle inte räcka ända hem, men visst fanns det en camping i Ädelfors? Och Levanders i Alseda borde väl bjuda på vatten?
Det gjorde de. Jag flög nedför den hysteriska backen mellan Övlandehult och Ädelfors (som jag aldrig vill cykla uppför, jag lovar er) och in på den smått amerikanska anläggningen:
Här frågade jag en herre om dricksvatten. ”Don’t speak Swedish” svarade han. Det fanns ”drinking water” när jag bad om det, och efter att ha rett ut att han var tysk, fick jag praktisera mina språkfärdigheter också på en människa. (Hunden i Kvillsfors var ju liksom inte riktigt samma sak.) Mannen visade sig vara bosatt i Sverige sedan fem år, men eftersom alla talade engelska, hade han aldrig lärt sig svenska.
Här följer nu en översiktsbild från guldvaskningscentret i Ädelfors samt en detalj som är så märklig att jag borde skicka den till tv-programmet Landet Runts skyltgenomgång.
Så fortsatte jag mot resans mål och dagens slut. Flera uppehåll blev det även fortsättningsvis. Till exempel stannade jag till vid en runsten i Repperda som jag sett flera timmar tidigare.
Dagens tredje glass inhandlades därefter i Alseda, tillsammans med ett par vykort, billiga kryddor och dyrt men elegant godis.
Slutligen kommer två bilder från dagens avslutning. Först den bedrövligt tråkiga cykelbanan mellan Sjunnen och Flugeby, där man cyklar på sand (!) i ett par kilometer. Sedan huset där jag skulle ta igen mig till nästa morgon. (Det ser fint ut, men bakom fotografen ligger en tätt trafikerad genomfartsled.)
När jag var åter vid hemmets lugna härd (nåja), kunde jag sammanfatta dagens upplevelser. Alltså, kära bloggare, minns detta till nästa sommar:
Kroppsansträngning blir påfallande lättare om man tar täta pauser. Även då jag blev helt slut i Kvillsfors, återhämtade sig kroppen med hjälp av en halvtimmes vila.
En varm dag krävs mycket vätska. Ett par liter räcker inte. Jag minns ännu då vi körde hö 1999. Det var 26 grader varmt och jag arbetade i över tio timmar per dag. Den 12 juli drack jag fem liter utöver måltiderna – utan att behöva uppsöka bekvämlighetsinrättningen på hela dagen. Dagen därpå gick det åt sex liter och ändå var kroppsfunktionerna inte mer än normala.
Klart då att 70-75 km på cykel i 30-gradig värme förutsätter minst de mängderna.
Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:
- Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
- Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
- Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
- Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
- Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
- Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
- Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
- Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
- Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
- Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
- Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
- Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
- Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
- Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
- Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
- Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
Kommentera