(Vetlanda–Kvillsfors 26 juni 2020)
Ett faktum hittills denna sommar – och åtminstone ett år tillbaka – är att jag har fortsatt att vakna tidigt även lediga dagar. Kanske inte som under terminerna, men jag sover inte till nio eller tio som förr i världen. Det är bra, för då är det lättare att få saker gjorda.
Därför var det lätt att komma i väg på min cykling till Kvillsfors, tre mil bort. Jag hade två skäl att ge mig av i tid. För det första skulle jag inte behöva stressa för att vara där före dagens växling, som omöjligt kunde inledas före halv elva. För det andra väntade ännu en het dag och jag ville komma så långt som möjligt innan värmen knockade mig.
En sak jag noterade på alla orter jag passerade, var den offentliga anslagstavlan. Det annonserades nämligen ovanligt lite. I Sjunnen såg det ut så här:
(Ett erbjudande om trädgårdstjänster samt en två månader gammal inbjudan till invigning av ny butikslokal.)
Naturligtvis var det covid-19 som var orsaken. Marknader, pensionärsutflykter, konserter: allt vad roligt är, var inställt sommaren 2020.
Härnäst hamnade jag i Holsbybrunn. Där tittade jag till Erikshjälpens vägskylt vid industripårets stoppbock. Samma städer som vanligt, vad jag kunde se, och så tänkte jag på Nairobi en stund.
En timmerbil stod och lastade. Jag tänkte:
”Suck! Varför kör man det inte på järnvägen, när man nu har ett spår som bara väntar på att bli använt?”
I centrum av denna lilla ort, alldeles intill platsen för en sedan länge nedlagd hållplats, blev jag stående och såg på ett ekipage och två man från Infranord som sysslade med något arbete.
När jag sett på dem länge nog, tittade de upp och jag fick en kort pratstund. De skulle lägga ned en kabel från ett elskåp till ett annat och tydligen på ett eller annat sätt koppla ihop två närbelägna plankorsningar.
– Du kanske vet om det kommer någon spärrfärd idag? frågade jag.
– Ja, men de ska ha samråd med mig först, svarade mannen. Eller vänta, nu ljög jag, det vet jag ju inte än, men de hör av sig om en halvtimme i så fall.
Jag tackade för svaret och gladdes åt trevligt bemötande (tänk va, trots att jag satt på en cykel och såg sval ut medan de arbetade hårt i säkert redan 25 grader). Vänta en halvtimme ville jag inte, utan sade till mig själv att jag cyklar väl till Kvillsfors ändå, oavsett om det kommer någon transport dit.
Nästa arbete jag stötte på, var någon liten kilometer öster om Holsbybrunn. Här skördades mer effektivt än vilket jordbruk som helst, trots att det var nyfälld skog som togs om hand. Jag tänkte:
”Suck! Här skulle man kunna dra det över vägen och lägga det på järnvägsvagnar när man nu har ett spår som bara ligger så lägligt. Men det gör man säkert inte.”
I Alseda, den förr säkert välbeställda socknen med sin stora kyrka, beskådade jag den i bloggen tidigare omnämnda spökvägen som går förbi precis utanför kyrkporten: den stora landsvägen som ersatts av en nyare landsväg som i sin tur för bara några år sedan ersatts av en ännu större landsväg. Jag tog också en förmiddagsbild av Levanders diversehandel, havreåkern mittemot samt kyrkan+järnväg från den av andra så omtyckta utsiktspunkten vid km 42+567 (mätt från Sävsjö).
(Webben flödar över av bilder tagna just härifrån, inklusive en del entusiasters videofilmer.)
Här såg jag samma timmerbil som nyss stått i Holsby. Nu var den ute och körde längs spåret. Jag tänkte:
”Suck! Varför kör man det inte på järnvägen, när man nu har [etc]”
Den här dagen skulle jag för sjätte och sjunde gången cykla mellan Vetlanda och Kvillsfors. Första biten har jag cyklat ännu fler, så man kan säga att jag vid det här laget känner vägen. Riksväg 47 här efter Alseda trafikeras av tunga, snabbt gående fordon och är således inte alls rolig att becykla. Det är skönt att med kartans hjälp ha hittat några små parallellvägar här och var.
En av dem sparar in två kilometer storväg och leder ut vid km 44+677:
(Här väntade jag två gånger förra sommaren på spärrfärden. En gång utan resultat, en gång med gott resultat och ett samtal med Infranord.)
Jag hittade ändå en liten avtagsväg som var ny för mig, vid km 48+412. Där låg en intressant kohage flera meter nedanför spåret och framför allt var det så oväntat att se en vy som jag inte alls kände igen. Intressant för läsaren är det kanske inte, men jag visar nästa bild för att jag tycker att den åskådliggör hur en torr, ljus sommarhetta ser ut på bild:
Genom Tälläng kan man också cykla och i Tällängs by hälsade jag lite kort på en bonde. Kanske var det hans hö som låg och torkade, doftande just så som hö ska dofta. Hade inte temperaturen ändå stigit för varje minut, hade jag nog känt för att gå ut och lägga mig i solen och tugga på ett grässtrå där.
Efter utfarten från Tälläng yppar sig inga genvägar på flera kilometer och man har att stå ut med trafiken. Tråkig är vägen också, med långa, svepande svängar och backar som en personbil gör på 40 sekunder. För cyklisten tar varje parti ett par minuter och det blir långtråkigt.
I själva infarten till Kvillsfors finns åtminstone några sevärdheter. En tysk hund tyckte i sin tur att jag var en sevärdhet. Matte ropade utan resultat ”Komm hier!” eller ”Bleib hier!” men hunden låtsades inte ens lystra till sitt namn, vilket jag nu glömt. När hon (hunden) fått som hon ville och slagit följe med mig, försökte jag tilltala henne. ”Geh’ nach Hause zurück.” Alldeles paff över mina glosor blev hon stående och såg mig fortsätta ensam.
Jag skulle först stanna till vid Vallbytallen. Där tror jag inte att jag förra sommaren fick någon riktigt god bild av tallen i dess helhet, men denna gång blev jag nöjd.
Sedan var det den gamla viadukten som pockade på uppmärksamheten. Jag tog en längre paus där och lekte med tanken att stanna tills spärrfärden kom och fotografera den uppifrån.
Först kollade jag så att det faktiskt hade kommit ett godståg till Vetlanda på morgonen. Det hade det. Eftersom det i sig inte innebar att det nödvändigt skulle gå trafik till Kvillsfors, kunde jag inte sitta i all evighet och vänta. Således funderade jag en stund. Om jag minns rätt var det en massa flygande otyg (blinningar, knott och husflugor, i den ordningen) som störde så snart jag gick in i skuggan, varför jag blev rastlös.
Men blomstren var fina. Inga illvilliga invasiva arter här, vad jag kan se.
Sedan fortsatte jag in till samhället. Jag hade med mig halvannan liter vatten den här dagen och fyllde på lite till i den lokala matbutiken som var lika tillmötesgående som förra året. Därmed hade jag över två liter att så att säga disponera.
Nästa gång ska jag berätta om hur det inte skulle förslå långt när spärrfärden anlände och dagen fortskred.
Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:
- Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
- Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
- Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
- Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
- Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
- Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
- Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
- Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
- Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
- Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
- Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
- Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
- Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
- Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
- Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
- Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
Kommentera