(Vetlanda–Forserum 1 juli 2020)
Min hemresa från Vetlanda inleddes med en promenad längs ”järnvägsparken” och till stationsområdet. Där noterade jag följande saker.
En skulptur som ser ut som ett pi eller en rälsdetalj, skulle vinna på att ha en förklarande skylt:
Stadens resecentrum/stationsbyggnad är en lika charmlös skapelse som vanligt:
De bevarade gamla skyltarna över den sällan använda mittplattformen, har en upphängningsanordning så att det skulle kunna markeras vart tågen går, men jag undrar om dessa destinationer är bevarade:
Två 30-skyltar intill varsitt spår ger en nästan-harmoni som är lite skön att se:
Ankommande tåg 7685 anlände i tid och kördes av Y31 nr 1404 som tycktes ha mantalsskrivit sig på sträckan Nässjö–Vetlanda och åter:
Det var nu femte gången som jag denna vecka var ute och åkte på banan. Jag hade ju varit där förr och kände igen mycket. När jag kollade hastigheten, var den ibland uppe i drygt 100 km/h (35 s/km). Alla de tidigare resorna hade åtminstone omfattat Vetlanda–Björköby och där hade jag gjort en intressant upptäckt. Strax söder om Björköby, ungefär vid kilometerskylt 22, bromsade tåget tydligt in och gick med låg hastighet. Visst fanns där en kurva, men den verkade inte speciellt snäv. Inte kunde jag se någon annan orsak heller och tågklareraren som jag talat med hade ingen förklaring.
Denna onsdag morgon då jag satt ombord på tåg 7684 såg jag att det fanns en 40-skylt på västra sidan av banan. Det tycktes överensstämma med min uppfattning.
Jag fick ta reda på orsaken på annat håll. Det visade sig då att en liten väg korsar järnvägen här. Jo, det hade jag sett på kartan. Tidigare hade man konstaterat att sikten var dålig från ena hållet och sänkt hastighetsgränsen i den riktningen. Sedan hade någon puckad fordonsförare ganska nyligen kört ut utan att se sig för. En motorvagn hade blivit illa skadad i kollisionen och så hade man sänkt farten även i motsatt riktning. Sedan dess har man röjt ordenligt, men hastighetsnedsättningen är konstant.
Vägtrafiken styr alltså även järnvägen, trots att det är en plats långt ut i obygden där antalet passerande vägfordon torde vara mycket lågt.
Till Nässjö centralstation anlände vi dumt nog till spår 2.
När jag stigit av, såg jag en gammal bekant gasa i väg från ett annat spår:
Det var ju det dagliga godståget till Vetlanda, nummer 6351, med två tankvagnar till Brunnsgård och tre gröna containrar till pappersbruken österut. Detta ett av landets mest magnifika stationsområden tog det så att säga på tvären och försvann in på det oansenliga spåret mot Vetlanda. Hej då, godståget!
Hej då blev det även till Lina Sandell, varpå jag försvann mot hissen.
Jag har sagt det förr, hissarna till Nässjös perronger är inte anpassade för cyklar. De är nämligen så korta att man måste ställa cykeln rakt upp, med bakhjulet ned och framhjulet mot taket. Komplicerat är det redan för en hyfsat frisk och ung person. Hur det skulle gå för en åldring eller ett barn vet jag inte. Eftersom jag anlänt till spår 2, skulle jag behöva två sådana fåniga hissresor.
Nu bestämde jag mig för att testa om det kanske gick att ta cykeln i rulltrappan. Tanken hade slagit mig förr och eftersom det var tämligen tomt i trapphuset, kunde jag ju försöka. Låt mig säga att jag inte tänker göra om försöket … Cykeln följde med i några steg, tills rulltrappan brantade till sig. (Kan läsaren inte se det framför sig, kolla vid nästa rulltrappefärd: den är brantare på mitten än i ändarna.) Då började cykeln rulla nedåt, ett steg i taget. Bonk! Bonk! Bonk! sade det. Cyklisten hamnade med ens framför ekipaget, tvingades gå nedåt i samma takt – och lyckades genom ett oförklarligt konststycke få sig själv och cykeln helskinnade ut från rulltrappan.
Puh! Nu sade Resrobot att jag skulle stanna i Nässjö i drygt en timme för att ta Västtåg 17292 till Herrljunga. Det kunde jag ju göra, men jag kastade ett öga på avgångstavlan. Där stod att ett Västtåg skulle gå till Falköping redan om en liten stund.
Under en av mitt livs tre flygresor fick jag lära mig att man alltid ska försöka åka så långt som möjligt. Även om man inte har hela resan klar för sig, är det alltså ett riktigt beslut att komma närmare målet. (Resonemanget stämmer inte riktigt alltid, men som tumregel är det en utmärkt utgångspunkt.) Eftersom jag med nödvändighet måste ta mig via Falköping och Herrljunga, bordade jag därför ett helt annat tåg än det resplanen utsett för mig.
På väg dit såg jag två vilsna flickor i nedre tonåren. Jag hade sett dem redan i Vetlanda och då såg de kavata ut. I stora Nässjö visste de varken ut eller in. De stod uppe på gångbron och jag hörde dem tala i telefon. ”Vi ska till spår 7 står det, men det står bara spår 9-10.” Jag såg mig omkring och insåg att om man står ovanför trappan/hissen till spår 2-4, ser man i gångbrons tak en skylt som visar att spår 9-10 ligger ännu längre bort. För att just ur tjejernas synvinkel se skyltningen mot spår 5-8, måste man ta några steg åt det hållet. Man skulle kunna tycka att de kunde ha varit lite mer våghalsiga och inte bara stått still på en punkt utan vågat röra sig längs den inglasade gångbron. Det var de inte. Således fick denna skribent leda cykeln till den aktuella nedgången och ropa. ”Här är det. Spår 5-8.” De flinade, gick naturligtvis ned till fel spår ändå och fick göra en omväg längs och över den stora plattformen innan de hade kommit dit de skulle.
Skulle skulle de till Jönköping, visade det sig. Vi fick alltså sällskap (om man har sällskap när man sitter i olika vagnar på var sitt tåg) en bit till.
Jag kommer nog aldrig att bli trött på Nässjö central. Det är en lagom stor stad där människorna inte är speciellt stressade utan flegmatiskt belåtet kommer i tid till sina tåg och reser med dem. Det finns saker att se och jag har inget emot att en solig dag tillbringa en timme i skuggan och rofyllt beskåda alltsammans.
Stundom blir det lite mer liv, nämligen när SJ:s snabbtåg kommer in och det blir omfattande tågbyten. Här på perrongen ramades jag för en stund in av tågen.
När jag hade installerat mig på tåg 7216, hade norrgående X 2000 sedan en stund avrest. Jag parkerade min cykel och fäste den med Västtrafiksreginans säkerhetsbälte, kastade en sista blick mot det blåbrunskära stationshuset och i väg for vi.
Några riktigt nedgångna lok och vagnar stod på ett av de väldigt många spår som jag nu passerade. Kanske var det fråga om de skrotfärdiga fordon som hade omnämnts i en postvagnstråd någon dag innan, varför jag tog ett par bilder av dem:
I Forserum får denna text äntligen sluta. Stationshuset, som jag tror att det kallades, hade i sin tur fått sluta sedan sist, så platsen var tommare än vanligt. Men med tanke på hur ful den tidigare byggnaden hade blivit, var det nästan en förbättring.
Härnäst skulle jag passera Jönköping – och bli höggradigt förvånad när jag träffade en vän.
Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:
- Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
- Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
- Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
- Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
- Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
- Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
- Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
- Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
- Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
- Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
- Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
- Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
- Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
- Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
- Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
- Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
Kommentera